Även om vi inte bor på landet, så bort vi så långt från stan man kan komma för att samtidigt fortfarande bo i stan. Stadsbussen har sin vändhållplats här vid våra hus, och rent krasst så ligger det faktiskt inga hus längre österut i Lund än just de där vi bor. Efter våra hus väntar åkrarna. Så här när frosten och tjälen är hård kan vi ibland ta oss en långpromenad över åkrarna, där hunden kan springa fritt och försöka jaga harar bästa hon kan - de är ju ändå alltid överlägsna löpare. Idag var den bara någon enstaka minusgrad och strålande sol, så vi tog en riktig långrunda. Det var alldeles klart över fälten här hos oss, och när vi på hemvägen skymtar Turning torso och Öresundsbron låg bara ett svagt soldis över Malmö.
När jag står där ute, mitt på fälten, med solen i ögonen och den gnistrande, glimmande snön och skaren, med maken vid min sida, hunden kring fötterna, tiotals lekfulla harar en bit bort och en stor hjord hjortar på behörigt avstånd är det svårt att inte bli rent lyrisk. Det är nästan smärtsamt vackert, det är så att ögonen tåras av allt det jag omsluts av: det öppna, av det rena, lugna klara. Det är lycka i sin allra ädlaste form och jag är så oerhört tacksam att vi ännu en tid har det alldeles utanför knuten.
 |
| En liten "oas" mitt på åkern |
 |
| En del av hjorthjorden |
/ Thérèse
