måndag 19 december 2011

Julskinka och nötcreme

Årets julhandel förväntas slå nytt rekord. 61 miljarder kronor förväntas vi Svenskar omsätta i julkommersen, en siffra så hisnande att jag blir illamående. Av de här miljarderna förväntas nästan 14 gå till julklappar, och till årets julklapp 2011 har en färdigpackad matkasse utsetts, en sån där man beställer på nätet och som sedan körs hem till ytterdörren med recept och allt. 

Vill man lägga hela eller bara en ack så liten del av sin egen julklappsbudget på något som verkligen gör skillnad finns det gott om alternativ. Svenska kyrkan har en egen matkasse som hjälper till att utrota hunger, men också andra julklappar som förändrar världen. Erikshjälpen har många olika alternativ för dig som vill hjälpa, och för bara femtio kronor kan du till exempel köpa ett babypaket som hjälper mamman att lättare ta hand om den nyfödda bebisen. Hos Actionaid kan du ge ett barn ett skolår för sin bildnings skull eller en fotboll så att också de ska få vara barn. 

Är du bloggare finns ytterligare en sak du kan göra, och som faktiskt inte kostar dig något annat än den tid det tar att skriva inlägget. Hos UNICEF kan man läsa följande: 
Foto: UNICEF/Pelle Bergström
Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. I och med att jag publicerar den här bloggposten blir fler uppmärksammade på den tysta katastrofen, och skänker re:member sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, har även UNICEF en gåvoshop du kan besöka. 

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 21 november 2011

Chokladprovningskit

Ekonördarna på Lyckobacken är, som namnet ger vid handen, en ekoblogg. Det är främst Malin, men även Johan, som bloggar om allt med koppling till ett ekologiskt leverne. Särskilt bra är det på att tipsa om och recensera ekologiska produkter, märken och företag. Varje onsdag under stora delar av året ordnar de en tävling på bloggen, och då och då har jag varit med i utlottningen. Den här veckan låg ett ekologiskt chokladprovningskit från Grön Gåva i vinstpotten, och då kunde jag ju inte låta bli. Inte för att jag personligen är någon enorm chokladfantast, men för att min familj är det. När jag så kikade in hos Ekonördarna i förmiddags såg jag till min stora glädje och tacksamhet - att det var jag som blivit veckans vinnare!


Ett stort TACK till Ekonördarna och till Grön Gåva!


/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 29 oktober 2011

Tankestormar

Efter ett halvår i dvala verkar det faktiskt som att min gamla blogg, Tankestormar, försiktigt börjar vakna till liv igen. Även om det på ett vis känns bökigt att ha två bloggar, så är det samtidigt lättare att tillåta mig grotta ner mig bland grönsaker och recept här, och tvångsvårdslagstiftning och mänskliga rättigheter där. Tills vidare blir det  med andra parallell aktivietet på båda adresseran. Så händer det ingenting här i mina gröna rum, kan du ju alltid kika in där vettja! Kanske är det just där jag håller till för stunden.  

/ Thérèse

fredag 28 oktober 2011

Sommarens sista ros


/ Thérèse

torsdag 27 oktober 2011

Pärlande


/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 17 oktober 2011

From another point of view

Finns det något vackrare än höst?
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Havregrynsgröt

Havregrynsgröt. Denna så hatade, älskade, nyttiga, tapetklistriga, billiga, gräsliga, mättande, avskyvärda, underbara frukost. Som barn åt jag havregrynsgröt varje morgon, men lärde mig snabbt i skolan att havregrynsgröt (tillsammans med bruna bönor, blodpudding och ärtsoppa) var mat man egentligen inte fick tycka om. För det var ju töntigt

Jag åkte på konfirmationsläger och tillbringade tolv dagar i de Värmländska skogarna där vi bar all mat och packning på våra ryggar och sov under bar himmel. Varje morgon åt vi havregrynsgröt kokad på sjövatten till frukost, med pulvermjölk och sirap till. Sen reste jag hem och slutade äta havregrynsgröt. Nu i somras tittade jag på ett av mina favoritprogram, Det goda livet, där Hugh delade med sig av två tips till havregrynsgröten. De var så himla fiffiga att jag måste dela dem också här:
Knep nummer ett är att i stället för att koka gröten på enbart vatten och havreflingor, byta ut hälften av vattnet mot mjölk. För en portion ska jag, med de flingor jag har, ta 1 dl havregryn och 2,5 dl vatten. Jag tar 1 dl gryn,  1 dryg deciliter vatten och 1 dryg deciliter mjölk. 
Knep nummer två är att, när du hällt upp mjölk, vatten, gryn och en gnutta salt i kastrullen, inte slå på värmen direkt. I stället låter du flingorna ligga och svälla i vätskan i tio minuter, en kvart. Sen sätter du på plattan och kokar gröten långsamt till önskad konsistens. 
Jag tycker det här ger en helt annan gröt än den tapetklisterliknande havregrynsgröten jag åt som barn. Den här gröten är mjuk, len och väldigt, väldigt god!

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 16 oktober 2011

Hemgjord apelsinmarmelad (falsk aprikosmarmelad)

Härom veckan testade jag ett recept ur Annas Mat som jag tittat på länge men aldrig gett mej i kast med. Receptet heter "Falsk aprikosmarmelad" eftersom kokboksförfattarinnan med denna fått många komplimanger för sin goda aprikosmarmelad. Personligen tycker jag marmeladen smakar som en riktigt mustig apelsinmarmelad, i stil med de mer gammeldags varianterna som finns i butik. Fast minus alla obehagliga låtsasingredienser så klart. Receptet kräver få ingredienser och alla går att få tag på i ekologisk variant.  

Nu när apelsinsäsongen ligger i sin linda kan jag bara å det varmaste rekommendera att göra både en och två omgångar av denna marmelad. Den kräver lite jobb men är värd varenda minut. I en vacker burk är den dessutom en perfekt present till den som allting redan har. 
Ljuvlig apelsinmarmelad
Du behöver:
5 medelstora morötter (ca 750 g, själv hade jag bara knappt 500 g) *
4 syrliga apelsiner (ej blodapelsiner) *
saft av 2 stora citroner (ca 2 dl, jag hade 1,5 dl) *
8 dl vatten
1 kg (12 dl) socker * 

Gör så här: 
Skala morötterna, riv dem grovt och lägg dem i en tjockbottnad gryta. 
Tvätta och skölj apelsinerna noga - det gäller särskilt om du inte fått tag på ekologiska apelsiner! Bäst går det med varmt vatten och borste, eller en skrubbvante för hudvård (!). Skär av det yttersta skalet på apelsinen så att bara det orangegula kommer med, allt vitt måste du ansa bort eftersom det ger marmeladen en oönskad beska. Jag använde en vanlig potatisskalare för att skala apelsinen, det gav perfekt tunna strimlor som lämnade allt vitt på apelsinen. Skär sedan skalbitarna i tunna, tunna strimlor; ett par centimeter långa men bara någon millimeter breda. Dela sedan apelsinerna i halvor och pressa ur saften. Lägg saft och skalstrimlor i grytan tillsammans med morotsrapset. Slå på vattnet, men vänta med socker och citronsaft. 

Koka massan under lock i cirka 25 minuter. Häll därefter i socker och pressad citron (skalet används inte) och koka nu utan lock tills massan klarar marmeladprovet**. Enligt kokboken tar det ungefär 1 timme och 10 minuter, för mig tog det snarare 1 timme och 30 minuter. Rör om då och då, och skumma marmeladen när den är färdig. Häll upp på perfekt rena burkar och låt marmeladen svalna långsamt på dragfri plats. 

* ekologiskt alternativ finns
** marmeladprovet kommer snart i ett eget inlägg

/ Thérèse
P.S. I vanlig ordning använder jag den gamla versionen av Annas Mat, men hittills har alla recept ur min upplaga också funnits med i den nya. D.S
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 15 oktober 2011

Pelargonfrossa

I maj köpte vi en pelargon, en Mårbacka. Den var stor redan när vi köpte den, men är idag långt mer än en halvmeter hög. Den har bott på vår inglasade balkong hela sommaren men fick flytta in i köket härom veckan eftersom temperaturen sjunkit ordentligt där ute, och slåss nu glatt om utrymmet med taklampan som hänger över köksbordet. Mårbackan blommade redan när vi köpte den, och den blommar faktiskt fortfarande. Därmed har den blommat fem månader i streck. För mig som aldrig tidigare ägt en pelargon var detta en mycket glad överraskning: hur många andra krukväxter blommar så intensivt? De enda jag kan komma på är våra orkidéer, phalaenopsis, som blommade mer än ett år innan de gick i vila första gången.

Hur som helst, vi nöjde oss inte med en Mårbackapelargon utan köpte också tre "vanliga" pelargoner. Jag som tidigare varit skeptisk till dessa skapelser, blev nyfiken under veckorna på extrajobbet på plantskolan, och kunde till sist inte låta bli att pröva. Och så glad jag är för det! Pelargoner är tveklöst en av de mest tacksamma krukväxter jag någonsin haft - och nu har jag till och med lärt mig att älska deras säregna doft.
Längst upp till höger syns en vit pelargon av okänd sort. Övriga bilder föreställer Mårbackan. 
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Torka trattkantareller

I bildkavalkaden jag publicerade häromveckan skymtade bland annat en stor låda trattkantareller förbi. Det var för någon månad sedan som vi var på landet och klättrade rakt upp i ett trattkanterellsnäste på en av våra skogspromenader. Jag har aldrig förr varit med om att jag behövt sluta plocka svamp inte för att svampen är slut, utan för att korgen blev full. Väl hemma uppstod dock nästa fråga - vad gör man med en si så där åtta liter trattkantareller? Ett delikat problem som jag haft förmånen att få lösa förut, men efter idogt googlande föll valet på torkning. 
Trattkantareller
Knappt hälften av svampen lyckades vi "hänga" på ett extra ugnsgaller som vi har. Det innebar att svampen bara låg emot gallret med några millimeter av hatten, men i övrigt omgavs helt av luft. Resten av svampen la vi helt enkelt att torka på tidningspapper ute på vår inglasade balkong. Några gånger om dagen var vi ute och rörde runt i svampen som låg på tidningarna för att undvika att de samlade fukt och möglade. Efter fyra eller fem dagar var de så torra de kunde bli där ute på balkongen (högre luftfuktighet där än inomhus) och svamparna har krympt väsentligt. Nu rymdes de allesammans på en större bricka som jag täckte med hushållspapper. Där fick de ligga ytterligare ett par dagar för att verkligen dra ut all fukt, innan jag fyllde två vanliga glasburkar med de nu miniatyrartade trattkantarellerna. De kommer räcka länge, med tanke på hur lite som går åt till en himmelsk trattkantarellsoppa!

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 14 oktober 2011

Ögonblicksbild

Jag står i köket och känner att just nu, just precis i detta ögonblick, är livet just så som jag önskar det ska vara. Jag skapar en mental ficka i tiden - en ficka där jag bara kan hantera ett enda; här och nu. Oron för morgondagen, tvätthögen eller de oskrivna raderna ryms inte. Här är bara nu, och här är allt just som jag önskar. 

Ut högtalarna strömmar Bach. På spisen puttrar långsamt den trattkantarellsoppa jag så länge tänkt prov att laga, och dofterna gör luften närstan rund och mjuk. Trattkantareller, schalottenlök, vitlök, buljong, grädde, en gnutta vitpeppar, ett stänk vinäger och en ordentlig skvätt portvin. Dofterna är lika välbalanserade som mitt inre. 

Genom fönstret strömmar de sista solstrålarna av denna klara oktoberdag, och ger bäddar in köket i gyllengult ljus. Sekund för sekund kan jag se hur solen sjunker bakom hustaken på andra sidan gården, för att snart vara helt försvunnen. Kvar lämnar den en himmel som exploderar i varma pastellfärger. När tonerna av Air försiktigt lämnar högtalarna reser sig håren på mina armar, och utan att jag kan förklara det bränner plötsligt tårarna bakom ögonlocken. Är det sorg eller lycka eller bara den intensiva känslan av närvaro? Spelar det någon roll? Jag är här, jag är nu, jag är stilla, jag är i ro. Det är här jag vill vara.  
Solnedgång.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Äppelkräm med kanel

På landet, med famnen full av frukt och
äppelträd bakom ryggen
Apropå äpplen och sånt man kan göra även med djupfrysta dito: Häromdagen gjorde jag en enkel men mycket god äppelkräm:

Du behöver:
5 stora äpplen, skalade och tärnade (ca 500 g) *
5 dl vatten
1,5 dl strösocker *
1 kanelstång
2 msk potatismjöl *

Gör så här:
Koka upp vattnet och strösockret under tiden som du skalar, kärnar ur och tärnar äpplena. När vattnet kokat upp lägger du i äppelbitarna och kanelstången och kokar dem några minuter. När de mjuknat - men fortfarande har lite tuggmotstånd - lyfter du upp hälften eller en tredjedel av äppelbitarna och lägger i en skål. En hålslev är ett utmärkt redskap för denna övning. 
Låt sedan resten av äppelbitarna koka så mjuka att du kan vispa krämen slät. Tag då av kastrullen från plattan och rör ut potatismjölet i lite kallt vatten. Vispa sedan ner redningen i krämen och rör ordentligt för att undvika läskiga geléklumpar som potatismjölet annars bildar. 
Ge krämen ett hastigt uppkok och ställ sedan att svalna. Servera med mjöl (och malen kanel om man liksom jag är tokig i kanel) och njut!

Vad gör du med höstens äppelskörd?

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Äppel päppel ...

Så här års är det nog många som har förråden fulla av frukt i allmänhet och kanske äpplen i synnerhet. Vi plockade först äpplen på landet som räckte till pajer och annat mums, men i helgen som gick fick vi dessutom ett ordentligt lass frukt från min pappa och hans många äppelträd. Det största (och enda) problemet med frukt är ju så klart förvaring. Var gör man av kilovis av äpplen? Jag fryser in mina.

Eftersom jag inte är mycket för extrajobb och krusiduller, så skalar jag frukten, delar den i mindre bitar, lägger i fryspåsar och stoppar i frysen. Klart. Har jag flera äppelsorter försöker jag blanda dem även i påsarna eftersom jag brukar tycka det mesta vinner smakmässigt på om man använder flera sorter. Sen plockar jag bara fram en lagom stor påse, tinar den och använder till paj, mos eller kräm. När äpplena varit djupfrysta vill man kanske inte direkt äta dem som de är, men de duger utmärkt att tillaga!

/ Thérèse

torsdag 13 oktober 2011

Stickligt

Igår flyttade två fina sticklingar in här hemma; en pensépelargon och en hibiscus. Pensépelargonen stötte jag på för första gången i våras när jag jobbade på plantskolan, där det också fanns rent fantastiska hibiscusar.  Annars är båda helt nya för mig, jag har aldrig haft några egna plantor, så min första mission får bli hålla dem vid liv genom hela den långa, mörka vintern. Tack snälla I för de fina sticklingarna, jag ska vårda dem efter bästa förmåga!
Pensépelargon i förgrunden och hibiscusstickling  där bakom.
Krukorna är glaserade terrakottakrukor som jag för många år sedan målade
med  guldfärg och sedan dekorerade med servettdecoupage
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 5 oktober 2011

Höstrapport

Nejdå, jag har inte dött. Inte heller slutat blogga. Jag tog bara ett oplanerat uppehåll. Under tiden har jag...
... fotograferat mängder av fjärilar ...
... varit på landet och njutit av att ha en enda gatlykta i min närhet, och därmed sett tusentals stjärnor jag aldrig ser i stan ...
... för första gången i mitt liv tvingats sluta plocka svamp - inte för att jag inte hittade mer, utan för att korgen var full ...
... plockat med mig äpplen och plommon hem från landet som blev till äppelpaj och fantastisk plommonmarmelad ... 
... fotograferat höstens sista kaprifoler ...
... och strålande solrosor ... 
... och ännu fler kreativa får - här låg en pumpa på andra sidan stängslet, den var det stundtals strid på kniven om ...
... och njutit av fantastiska solnedgångar över husen nu när hösten på riktigt gjort entré...
... men det som tveklöst tagit det mesta av min tid är detta. Boken. Men nu är det klart. Slutmanus skickat till tryck. Nästa gång vi ses har texten hårda pärmar. 16 november är det dags. 
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 12 september 2011

Gräset är alltid grönare på andra sidan?

Ett hungrigt och kreativt får i St Hans backar, Lund
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

måndag 15 augusti 2011

Ny hemsida uppe

Samma adress
Ett helt nytt utseende
En hel del nytt innehåll

ThereseEriksson.se - Välkommen!

/ Thérèse

fredag 29 juli 2011

Brysselkex

När jag var liten älskade jag att följa med mamma till något av stans bagerier. Alla bagerierna var små och trånga, där var ofta kö och jag fick alltid ta en nummerlapp åt mamma i väntan på att vi skulle bli expedierade. Där kunde jag stå och titta på den ena kakan godare och vackrare än den andra. Det doftade så fantastiskt, och i fantasin kunde jag smaka mig igenom allt som fanns på hyllorna bakom glaset. När det väl var vår tur valde mamma vilka limpor och brödbullar vi skulle ha, och en efter en lades de bruna påsarna upp på disken. Köpte hon inget sötbröd den dagen stack tanten i ett av bagerierna alltid åt mig en kaka, med ett pillemariskt mormorsleende. Ofta var det ett brysselkex som hamnade i min barnahand. De svagt rosa kanterna, den nästan kanderade yta, och den spröda konsistensen. Jag älskade dem! Så liten, så söt och så alldeles tillräcklig för en liten flicka.

Många år senare öppnade ett café i stan som var speciellt på flera sätt, men det som först fick ryktet att spridas bland oss tonåringar var att man på Johans kunde få kanelbullar som var lika stora som en tallrik, för samma pris som en vanlig bulle på caféet intill. Vi hade aldrig sett så stora bullar, och priset i kombination med den trevliga ägaren och de mysiga lokalerna gjorde oss snabbt stammisar där. Men det kom inte att dröja särskilt längre förrän Johans exotiskt stora bullar inte längre var särskilt stora, utan högst medelmåttiga. Idag säljs stora bullar på vart och vartannat café. Barndomens små brysselkex står sig slätt mot morotskaka med philadelphiafrosting, chokladkaka med jorgubbar och grädde eller cheesecake med vinbärsrippel. 

Men jag vill faktiskt slå ett slag för småkakorna, de som snart ligger djupt begravda i gamla receptböcker, utkonkurrerade av alla moderna storheter. Småkakor är lätta att baka, de går snabbt och kräver sällan särskilt många eller krångliga ingredienser. De räcker längre eftersom man bakar fler, de har lång hållbarhet och många av dem går dessutom att frysa. Kanske behöver man inte alltid en kaka med extra allt, utan bara det där lilla, söta som i alla fall jag kunde längta efter och glädjas åt som barn?
Du behöver:
4.5-5 dl vetemjöl *
1 dl strösocker (plus ca 0.5 dl till garnering) *
200 g hårt smör *
knappt 1 msk vaniljsocker *

Gör så här:
Hacka samman alla ingredienser med en matkniv, eller kör allt i en matberedare. Forma degen till rullar, ca 4 cm i diameter (beroende på hur stora kakor du vill ha, så klart). Rulla kakrullarna i strösocker och lägg dem att vila svalt. Jag brukar ställa in rullarna på en skärbräda i frysen ungefär en kvart, men så är jag ju otåligt lagd också. Skär rullarna i tunna skivor, omkring en halv centimeter tjocka, återigen beroende på hur stora kakor du vill ha. Lägg kakorna på en plåt och grädda i mitten av ugnen, 175 grader i tio minuter. Även om brysselkexen inte innehåller något bakpulver så växer de ändå något storleksmässigt, så lägg dem inte allt för tätt på plåten. Låt sedan kakorna svalna på galler. Receptet räcker till 50 brysselkex, beroende på hur stora du gör dem.

P.S. Vill du ha barndomens rosa kanter på brysselkexen? Häll då ett par droppar röd karamellfärg i sockret innan du rullar kakrullarna i det! D.S.

* Ekologiskt alternativ finns

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 27 juli 2011

Resan mot den godare maten, del III

När matresan fortsatte hade jag mer eller mindre hakat av ätstörningen från tåget. Jag mådde bra, jag åt utan ångest och jag tänkte inte längre särskilt mycket på mat. Problemet var nästan att jag tänkte för lite på mat, vilket i det långa loppet vore en utmärkt grogrund för att återinsjukna. Det var lätt att hänfalla till mackor, nudlar, fil, frukt eller gröt; en kost som fungerar utmärkt som en lätt lunch eller ett mellanmål, men som knappast duger i längden. Jag bodde ensam och hade ingen egentlig motivation till att laga något särskilt gott. Allt jag åt intogs ju ändå framför datorn eller med en bok i handen. De gånger som jag trots allt tyckte det var roligt att laga mat, var när jag använde färska råvaror och unnade mig mat från lite lyxigare märken än Euroshopper och Eldorado. Det kan tyckas självklart, men poletten trillade långsamt. När den väl föll på plats blev det pinsamt uppenbart, och jag gjorde ännu en gång en justering av min gastronomiska kompassriktning. Filmjölken fick stå kvar i kylskåpet, men fick nu bara ätas till frukost och eftermiddagsmellis. Till lunch och middag var det riktig mat som gällde.
Under de här åren, som i viss mån fortfarande kan sägas pågå, hittade jag en rad roliga grönsaker, rotfrukter och ingredienser som gjorde matlagningen till en utmaning. Trots att jag varit vegetarian under många år hade jag dålig koll på grönsaksdisken. Nu fick färsk ingefära en naturlig plats i mitt kylskåp, jag köpte squash och äggplanta, sötpotatis och rödbetor och experimenterade allt mer. Linser i olika färger och bönor i olika former  fick också göra entré, tillsammans med lite roligare ostar än den gamla vanliga hushållsosten. Receptböckerna satt jag ofta och bläddrade i, men sällan lyckades jag laga ett recept helt och hållet som föreskrivet. I stället vågade jag utmana mig själv;  jag testade egna kombinationer, lade ihop och drog ifrån, lyckades och misslyckades, gjorde om och gjorde rätt. Men framför allt så utvecklades jag. Njöt. Skapade. Jag som aldrig varit särskilt konstnärlig av mig insåg att jag bara använt fel verktyg - det var inte penslar som fick min skaparglädje att vakna, i stället var köket platsen där jag fick utlopp för min kreativitet. Där fick jag jobba med dofter, smaker, former, färger och texturer och dessutom blev jag mätt på kuppen! De konserverade champinjonerna och de djupfrysta grönsakerna byttes ut mot färska, det fabriksbakade brödet ersattes av hemmabakat och pulversåserna fick lämna företräde för de egenkomponerade. Sakta men säkert erövrade jag mitt eget kök. Sakta men säkert gjorde jag maten till något positivt, lustfyllt och framför allt – någonting riktigt gott. Köket blev återigen den plats i lägenheten där jag kände mig tryggast och mest till freds. Det blev hjärtat av mitt hem. 

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 26 juli 2011

Oväntat besök?

De senaste veckorna har det varit så otroligt trist väder här i Lund. Med få undantag har det regnat och varit grått, mulet och kyligt. Det är märkligt hur mycket det påverkar, men alla dessa gråa dagar gör mig trött och seg. Det är som att jag aldrig riktigt vaknar när staden är inbäddad i en gråfuktig filt. Därför var det så otroligt befriande när de jämntjocka molnen sprack upp tidigare i kväll, så att jag och maken kunde ta hunden på en promenad i St Hans backar. Det var så skönt, inte bara med den ljumma värmen, utan också med ljuset. Jag behöver det verkligen för att ladda upp mina inre solceller inför den långa och mörka vintern.

Under vår promenad fick vi se inte mindre än tre luftballonger, den här på bilden passerade just ovanför våra huvuden. För en stund såg det nästan ut som att den skulle landa på kullen intill eller i dalgången bakom oss. Mannen på krönet ser en smula förvånad ut - han hade kanske inte väntat sig storfrämmat från himlen?

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Resan mot den godare maten, del II

När jag till sist lyckats frigöra mig från ätstörningen hade jag levt med den, ständigt närvarande i mitt liv, i över ett decennium. Jag avskydde sjukdomen och var fast besluten om att aldrig någonsin gå tillbaka till självsvält, men rädslan för att falla var stor. Jag älskade egentligen mat och olika smakupplevelser, trots att den under halva mitt liv varit förknippad med oerhörda skamkänslor (en ”bra” anorektiker får inte njuta av mat) och stark ångest. Efter min renodlade färdigmatsdiet som varade unde något år, började jag längta efter något mer. Jag ville vidga vyerna. Bredda smakregistret en aning. Jag hade accepterat min nya kroppshydda och hade försonats med tanken på att också jag var beroende av mat för att överleva. Men jag var svältfödd på matglädje. Många av mina vänner led antingen själva av en ätstörning, eller så var de utpräglade köttätare (själv var jag vegeterian). Ingen den bästa inspirationen för någon som gått vilse i matdjungeln.

Men en alldeles speciell vän hade jag, som kom att spela stor roll. Hon var också vegeterian och berättade för mig om ekologisk mat. Jag hade själv aldrig riktigt reflekterat över det: visst hade jag sett KRAV-stämpeln, men något djupare intresse kan jag inte påstå att jag hade. Det var väl mat precis som allt annat? Min vän är en väldigt god vän på så vis att hon inte pådyvlar någon annan sina åsikter, men när man visar intresse delar hon väldigt gärna med sig av sin kunskap. Och hon var fast övertygad om att ekologisk kost var att föredra, av en lång rad olika skäl. Skäl som jag i hög utsträckning höll med om. På kort tid bytte jag ut den ena produkten efter den andra i mitt kylskåp. Mitt val att börja handla mer ekologiskt ledde till en för mig oväntad men positiv bieffekt: färdigrätterna kom snart att lysa med sin frånvaro, och mejeriprodukterna jag köpte var inte längre lightvarianter eftersom det (i alla fall under den första halvan av 2000-talet) helt enkelt inte fanns ekologiska lättprodukter. Valet var aldrig svårt – den ekologiska maten var helt enkelt godare. Delvis för att jag behövde laga mer mat på egen hand, men också för att det högre fettinnehållet i maten bar fram råvarornas egna smaker. Jag började inse att det där jag saknat och drömt om – genuint god mat – också fanns i verkligheten. Det var en värdefull och mycket god insikt.

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 25 juli 2011

Resan mot den godare maten, del I

När jag växte upp åt vi mycket färdigmat hemma, även om det på den tiden* snarare kallades halvfabrikat. Det var MammaScans köttbullar, Felix potatismos, Dennis hotdogs och Abbas fiskbullar. Egentligen var det ingenting konstigt med det - som akademikerbarn med två heltidsarbetande föräldrar var det ingenting jag reflekterade över, och heller ingenting jag for illa av. Vad som däremot gjorde mina föräldrar ont var att, när helgen kom och de hade tid och ork att trilla egna köttbullar och pressa eget potatismos, så ville varken jag eller min syster äta deras hemlagade varianter på vardagsmaten. Vi var alldeles för inkörda på de processade produkterna utan klumpar, ojämnheter och ordentlig smak. 

Som vuxen fortsatte jag länge att köpa halvfabrikat. Från min tidiga tonår och långt efter gymnasiet led jag av ätstörningar. Jag hade stora problem med att bedöma hur stor en vanlig portion egentligen var, och när jag var hungrig eller mätt. Färdiglagad vegetariska lasagne och Billys veggiepizza blev min räddning, tillsammans med morotsbiffar jag kunde värma i micron och äta med tzatziki köpt på glasburk. Jag behövde inte tänka, inte reflektera över vad jag åt, jag bara såg till att få det i mig. Det fungerade för att gå upp i vikt och avdramatisera ätandet, men det vore lögn att säga att jag njöt. Långt inom mig fanns ändå en längtan efter riktig mat. Efter något som inte bar en bismak av konserveringsmedel, socker, smakförstärkare, färgämnen och stabiliseringsmedel. Någonstans därinne vaknade under mina sista år i ätstörningsträsket en längtan efter något mer: något godare, något mer genuint, något som var mer än bara en sjukdomsbesvärjelse. 

* på det färgstarka åttiotalet

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 24 juli 2011

Skogens guld

Minns ni det här inlägget jag skrev i början av juli? Det handlade om att jag, trots min starka kärlek till Skåne, saknar tre saker: blåbär, kantareller och lingon. Inlägget skrev jag eftersom jag samma dag plockat mina första blåbär sedan jag flyttat till Skåne. Dagen därpå kokade jag dessutom underbar blåbärssylt och gjorde en minst lika underbar blåbärspaj. Kvar på listan över det jag saknar är alltså kantareller och lingon. Och självklart skriver jag det här inlägget eftersom jag faktiskt plockat lite av skogens guld i helgen. Och vad bättre är: vi hittade gott om kantarellringar med mängder av katarellbebisar. Med oss hem fick vi "bara" ett fåtal liter svamp, men markerna vi plockade i lovar ytterligare tiotals liter så snart de små vuxit till sig. I helgen har jag därför ätit smörgåsar med smörstekta kantareller, kantarellgryta och i skrivande stund gör maken varma smörgåsar i ugn med kantarellstuvning. Smakmässigt himmelrike. 

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 20 juli 2011

Sommarfika


Trädgårdsplockade hallon, lättvispad grädde, ångande kaffe och gyllene kvällssol. Vissa sommarkvällar andas verkligen magi. 

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 19 juli 2011

Ananaskaka

En av mina absoluta favoritkakor är en som en bjöd på till ett styrelsemöte för ett antal år sedan. Det är en mycket sympatisk kaka som både kräver få ingredienser, som är exemplariskt enkel att tillreda och som dessutom är ätklar på mindre än en timme. Receptet finns i en rad utförande på internet, men så här brukar jag göra.

Du behöver:
150 g Smör; smält * (flytande margarin funkar ypperligt för latmajan)
3 dl Vetemjöl *
1 dl Socker *
1 tsk Bakpulver
1/2 tsk Vaniljsocker *

Fyllning:
2 dl Cremé fraiché *
1/2 dl Socker *
1 Ägg *
3 tsk Vaniljsocker *
300 g Krossad ananas; avrunnen (eller en "större" burk, det är inte så noga)

Gör så här:
Smält smöret och rör ner mjöl, bakpulver, socker och vaniljsocker. Röran blir mjuk och degliknande. Häll den i en pajform och pressa den som ett vanligt pajskal. Häll den krossade ananasen i ett durkslag och låt vätskan rinna av. Rör sedan ihop cremé fraiché, socker, ägg, vaniljsocker och krossad ananas och häll ovanpå pajbotten. Grädda i 200° varm ugn i cirka 25 minuter. Låt svalna något innan servering. Till kakan är det gott med antingen en klick lättvispad grädde eller lite vaniljglass. 

* ekologiskt alternativ finns

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag 18 juli 2011

Digitalis

Fingerborgsblomman har fascinerat mig ända sedan barnsben. På landet växer det gott om den, och de var ju så otroligt passande att ha just som fingerborgar när man var liten. Mamma kom alltid med bannor om att blomman var giftig, men eftersom humlorna i tid och otid kröp in i de djupa blomstrutarna hade jag lite svårt att tro henne. Idag vet jag att fingeborgsblomman naturligt innehåller digitalis: ett hjärtstimulerande ämne som stärker hjärtats pumpförmåga vid hjärtsvikt. I höga doser är digitalis dock giftigt, och för höga eller för täta doser kan snabbt leda till förgiftning med allvarliga rubbningar av hjärtrytmen som följd. Däremot vet jag inte hur höga doser man kan få i sig bara genom att leka med fingeborgsblommor, men det behöver man kanske inte heller undersöka. Ruskigt vackra är de hur som helst att titta på - de här hittade jag i pappas trädgård i helgen!
Regnvåta första kvällen
I kvällssolen den andra kvällen ...
Och i närbild, med inneboende, den tredje kvällen
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 17 juli 2011

Hästholmsbanan

Helgen har vi tillbringat i Mjölby hos min pappa, och det innebär förstås nya marker att cacha på. Sist vi var här var över nyår då snön låg djup och kylan var bister - inte de bästa förutsättningarna för lyckade cachingrundor. I helgen gick det dock bättre och vi har kunnat plocka av närmare tio gömmor i området. En alldeles särskild upplevelse var Hästholmsbanan - en järnväg som ursprungligen gick mellan Mjölby och Hästholmen men som sedan länge är avstängd. I utkanten av Mjölby går en gammal järnvägsbro över Svartån, och på den finns en av de cacher vi plockade. Efter lite klättring en god bit över vattnet kunde vi lägga händerna på gömman - bilderna nedan tillägnas Vanja!
Den gamla bron sedd från bilbron - cachen sitter en bit ner på stendfundamentet
På väg ut och upp på bron
Vyn in mot Mjölby - så otroligt lugnt och vackert!
Maken på väg upp från gömman
På väg hem igen; bron sedd från andra hållet
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 16 juli 2011

Lavendelfägring




/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 13 juli 2011

Grön frukost

Filmjölk med ekologiskt råsocker, lite brutet knäckebröd och några generösa klickar av den hemkokta blåbärssylten. Två tända ljus som doftar lime och basilika - samma sort som vi hade på vår bröllopsfest - och en kopp te till det. Grönt och lugnt, och lite bra musik i spotify. En bra start på en lång dag!

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 12 juli 2011

Att fånga dagen

Det där med semester blir det inte mycket av i år. Jag började jobba en vecka innan skolan slutade, och jag kommer att ha en vecka ledigt (eller möjligen nästan två beroende på när uppropet blir) innan skolan drar igång igen i höst. Tidigare år har det känts fruktansvärt tungt, men i år känns det trots allt helt okej. Vi tar oss runt och gör små utflykter om kvällarna i den mån jag orkar, och på helgerna reser vi till landet eller gör lite längre turer här i Skåne. Eller till Östergötland, dit vi ska i helgen. Det blir carpe diem i koncentrerad form. Under de fyra timmarna på kvällen som jag har efter att vi ätit middag och innan jag borde sova, går det ändå att göra ganska mycket. Framför allt om man bestämmer sig för att stryka alla måsten. Igår kokade jag till exempel fyra burkar blåbärssylt och bakade en blåbärspaj. Bara för att det är så gott och för att jag älskar att pyssla i köket, trots att jag inte har tid. Det handlar om att hitta de där små sakerna som bjuder på semester- och ledighetskänsla. I helgen gick vi en fyratimmarspromenad i Södra Sandby, och hittade bland annat en gömd lekplats med en linbana. Den var jag självklart tvungen att provåka både en och fem gånger. För att känna vinden i håret, pirret i magen och friheten i hela kroppen. För att ta vara på det lilla. 
Undrar vem som uppskattade åkturen mest - matte eller vovve?
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 9 juli 2011

Blåbärsdröm

Jag älskar Skåne, det gör jag verkligen. Men det finns ett par saker som så här års är fruktansvärt frustrerande. Det första stavas blåbär, det andra kantareller och det tredje lingon. Fantastiska naturgåvor som jag tidigare varit bortskämd med att ha kring husknuten, men som jag här i landets sydvästraste hörn får jaga efter med ljus och lykta. I ärlighetens namn är det faktiskt först i dag, när jag bott i Lund i nästan tre år, som jag plockat mina första blåbär. Inte i själva Lund så klart, hur skulle det se ut? Nej, men vi körde till Dalby, parkerade vid Skryllegården, promenerade en kilometer och klättrade genom en fårhage - och där stod blåbärsriset tätt! Uppenbarligen är det ett tragiskt dåligt blåbärsår i år, men med nit och slit plockade vi nog ihop en liter innan vi erkände oss besegrade av den gassande solen. Bären växte glest och man fick leta ordentligt efter de som är större än intorkade svartpepparkorn, men de fanns där. Efter tre år utan ett endaste blåbär, var det underbart att fylla burken.

Vi plockade dessutom med oss lite vildhallon hem som växte längs vägen, så nu är mest bara frågan vad vi ska göra med bären. Blåbärspaj? Blåbärssylt? Liten paj och lite sylt? Hallon- och rabarberpaj (vi har rabarber från landet i frysen). Ja, alternativen är flera, men tills vidare njuter jag av glädjen att äntligen ha hittat en blåbärsdröm. Kantarellerna lyser ännu med sin frånvaro, och lingonen likaså. Men så länge njuter jag av bilden på kantareller som Fröken Grön publicerade tidigare ikväll. Det ser så underbart ut att jag överväger att övertala maken att köra till blekinge i morgon, bara för att jag vet att det i vår skog där finns gott om gyllene svampar.

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 7 juli 2011

Sommarkväll



/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 4 juli 2011

Kvasitankar en måndagskväll

Ibland känns det som att jag står och betraktar livet från sidan om. Jag ser mig själv och det liv jag lever, och försöker förstå om den väg jag vandrar kommer att leda mig dit mitt hjärta vill. Det är förstås en ganska prekär uppgift, för livet bjuder varken på särdeles detaljerade kartor eller välkalibrerade kompasser. Men ändå. Under många års tid var jag vilse; ordentligt bortvillad i mörka träsk och djupa skogar. Och det vet nog de flesta som någonsin lämnat stigen i en skog, att ju längre man går och ju lägre solen sjunker, desto svårare är det att hitta tillbaka där man kom ifrån.

Jag kom aldrig tillbaka, något jag faktiskt är djupt tacksam för. På den väg som ledde mig in i skogen vandrade jag som en rädd och osäker tonårsflicka, utan mod eller styrka i mina ben, och utan vilja och mål för min väg. På den väg jag nu slagit in är jag tryggare i mig själv, med större mod och styrka, och starkare vilja och mål. Jag har format egna värderingar som jag är mån om att värna, i stället för att som tidigare försöka måna om det som andra värderat åt mig. Vägen blir lättare att vandra när jag vet på ett ungefär vad jag har att vänta där jag sätter ner mina fötter. Även om jag inte har någon tydlig karta, och även om riktningen ibland är osäker, så vet jag var jag är just i detta ögonblick och jag vet vilka vägmärken jag ska hålla utkik efter.

För mig har det handlat mycket om att hitta en vandringsled där hela jag får plats. Där jag får vara både en torr, teoretisk akademiker, och en bohemisk själ med jord under naglarna och en ständig längtan till landet. Jag måste få vandra genom livet och kunna stå upp för och arbeta med tunga psykiatriska och juridiska frågor, och samtidigt utveckla ett grönare leverne och städa upp i mitt personliga miljösamvete. Under så många år saknade min väg ett mål, och när målen och värderingarna väl började ta form visade det sig att mina intressen spred sig vitt och brett över min karta. Länge har jag stridit med det - inte kan man drömma om en framtid som forskare på universitetet och samtidigt önska kunna flytta ut på landet med strävan mot självhushåll - men allt mer har jag börjat acceptera att det faktiskt kanske är möjligt. Jag varken kan eller vill detaljstyra mina drömmar och mål utan tänker i stället fortsätta att vandra framåt. Ännu så länge går det alldeles utmärkt att kombinera mina många hjärteämnen och intressen, och om och när den dagen kommer då jag måste välja något framför det andra, blir jag allt mer övertygad om att kartan, kompassen och hjärtat kommer att stå mig bi.

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

söndag 3 juli 2011

I startgroparna

Snart, snart, snart! Tomaterna i vardagsrumsfönstret är orange och gissningsvis kommer vi kunna avnjuta dem någon gång under veckan, beroende på hur mycket solsken moder jord har att bjuda på. Trots att jag egentligen är en mycket begränsad tomatfantast, är det något alldeles speciellt med de tomater vi odlar själva. Det är så fint att följa dem från litet frö till ranglig planta till djupröd frukt. Och så blir de ju per automatik ungefär hundra gånger så goda som de vi annars köper på Ica. 

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Långsamhetens lov

Ganska ofta funderar jag över när tid egentligen blev en bristvara. Jag undrar hur det kommer sig att stress blev ett mått på en människas ambitionsnivå, och en till bristningsgränsen fulltecknad almanacka det samma som framgång. Jag försöker förstå varför snabbt är något fint och bra och långsamt något fult och dåligt. Jag grunnar över ord som effektivisering, rationalisering och optimering - varför ligger dessa krångliga ord plötsligt på var mans tunga? 

Flädersaften tog fem dagar att tillreda -
men den är mycket mer än fem gånger
så god som den jag köper i butik
Jag undrar hur många av de som idag är tonåringar som tagit en lång promenad i en djup skog, och satt sig på en stock för att lyssna till det mäktiga suset av de höga träden. Jag undrar hur många av dem som lagt sig på rygg på en stor och solvarm sten, och vilat blicken på molnen som glider förbi över huvudet och känt hur det suger i magen. Jag undrar om de känner igen doften av solvarm vitmossa, av ljumma tallbarr på marken, eller sommarfuktig bokskog. Jag undrar om de ens vet om att det finns något som inte kan ruckas av effektivisering och tidoptimeringen, något där bortanför stressramen som verkligen  är värt att uppleva.

Jag vet att olika människor värderar olika saker. Jag vet att det finns många människor som verkligen trivs i stadens sus och dus, som vill ha närhet, puls, ljud och rörelse. Men jag frågar mig: hur återhämtar man sig bland sms-signaler, facebookalerts, mailpåminnelser och reklamfilmer? Hur vilar man hjärnan där elektroniken susar, dioderna blinkar och avgaserna sprutar? Hur blir man ledig när semester innebär att man bara har ett par möten i veckan och kan öppna mailen tre i stället för trettiotre gånger om dagen? Jag tänker ibland att jag, trots min ringa ålder, fick vara barn på ett helt annat sätt än de som är barn idag. Jag fick min första mobiltelefon på min artonårsdag, och bara något år tidigare hade vi skaffat telefonuppringt internet som tjöt och pep i kapp med den som ville använda hemtelefonen. Jag växte upp utan Barbiedockor, utan Bratz, Teletubbies och Bilddagboken, och jag fick faktiskt vara barn. Jag tänker ibland, nej faktiskt, jag tänker ganska ofta, att får jag någonsin barn så är det tid jag vill ge dem. Tid att vara barn. Tid att gå i skogen och lyssna på träden som susar, och känna vitmossan och tallbarren dofta. Tid är inte längre någonting man får, tid  har blivit någonting man tar sig. Jag vill ge tid, för jag vill ha tid. Tid att leva. Tid att längta. 

/ Thérèse
P.S. Långsamhetens lov är en bok skriven av Owe Wikström (präst och professor i religionspsykologi) - jag har tyvärr inte haft möjlighet att läsa den ännu, men ser fram emot att göra det D.S
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 1 juli 2011

Sida vid sida


"Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt."
(Rut 1: 16-17)

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 29 juni 2011

Fläderblomssaft

Att jag trivs i köket kommer väl knappast som någon överraskning för någon. Sommaren är en fantastisk tid att vara kreativ i köksregionerna, i takt med att allt ätbart mognar ute i naturen. Jag är inte uppvuxen med hemkokt saft och sylt, men i mina sena tonår började jag själv experimentera med saftsilar, bärvaggor och pektin. Snart insåg jag att det ju var otroligt roligt, för att inte tala om hur mycket godare allting blev när man kokade det själv!

Något av det enklaste, och kanske också godaste, som naturen bjuder så här års är fläder. Tacksamt nog är fläderblomssaft gissningsvis den absolut enklaste saften att tillreda - en riktig latmorshistoria!

Du behöver:
30-40 klasar fläderblom
2 liter vatten
2 kg socker *
2-3 citroner med skal *
50 g citronsyra
(ev. 2 kryddmått natriumbensoat för konserverande effekt)

Rensa klasarna från eventuella animalier, skölj dem i kallt vatten och lägg dem i en stor skål som tål hett vatten. Skrubba citronerna och skiva dem fint - använd med fördel ekologiska citroner så undviker du de värsta gifterna som sitter i skalet. Lägg citronskivorna i samma skål som fläderblomsklasarna. Koka under tiden upp vattnet och rör ner sockret. Häll den heta sockerlagen över fläderblommorna och citronskivorna, och rör ner till sist ner citronsyran. Låt saften stå och dra i tre till fem dygn och rör om i skålen ett par gånger om dagen. Det finns olika åsikter om hur saften bör förvaras undertiden som den drar - jag ställer den svalt om jag kan, eller i kylskåp. När saften dragit klart (smaka av den för att veta!) häller du den genom en saftsil och slår på väl rengjorda flaskor eller burkar. Har du ingen saftsil finns det att köpa för en hundralapp i välsorterade mataffärer och butiker som säljer husgeråd. Har du tur kan du dessutom hitta en begagnad. Saften förvaras bäst i frysen eftersom hållbarheten för fläderblomssaft är relativt kort.

* ekologiskt alternativ finns
/Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,