måndag 25 juli 2011

Resan mot den godare maten, del I

När jag växte upp åt vi mycket färdigmat hemma, även om det på den tiden* snarare kallades halvfabrikat. Det var MammaScans köttbullar, Felix potatismos, Dennis hotdogs och Abbas fiskbullar. Egentligen var det ingenting konstigt med det - som akademikerbarn med två heltidsarbetande föräldrar var det ingenting jag reflekterade över, och heller ingenting jag for illa av. Vad som däremot gjorde mina föräldrar ont var att, när helgen kom och de hade tid och ork att trilla egna köttbullar och pressa eget potatismos, så ville varken jag eller min syster äta deras hemlagade varianter på vardagsmaten. Vi var alldeles för inkörda på de processade produkterna utan klumpar, ojämnheter och ordentlig smak. 

Som vuxen fortsatte jag länge att köpa halvfabrikat. Från min tidiga tonår och långt efter gymnasiet led jag av ätstörningar. Jag hade stora problem med att bedöma hur stor en vanlig portion egentligen var, och när jag var hungrig eller mätt. Färdiglagad vegetariska lasagne och Billys veggiepizza blev min räddning, tillsammans med morotsbiffar jag kunde värma i micron och äta med tzatziki köpt på glasburk. Jag behövde inte tänka, inte reflektera över vad jag åt, jag bara såg till att få det i mig. Det fungerade för att gå upp i vikt och avdramatisera ätandet, men det vore lögn att säga att jag njöt. Långt inom mig fanns ändå en längtan efter riktig mat. Efter något som inte bar en bismak av konserveringsmedel, socker, smakförstärkare, färgämnen och stabiliseringsmedel. Någonstans därinne vaknade under mina sista år i ätstörningsträsket en längtan efter något mer: något godare, något mer genuint, något som var mer än bara en sjukdomsbesvärjelse. 

* på det färgstarka åttiotalet

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

Therese sa...

En helt annan fråga, hur ska du göra inför hösten? Jag är väldigt nyfiken :)

Thérèse sa...

Therese: Det är jag också ;-)

Skämt åsido, så har jag fortfarande inte helt bestämt mig. Jag är antagen till två magisterprogram: dels ett i psykologi vid Kristianstad högskola, och dels ett i natur, hälsa och trädgård vid Alnarp. Båda går på distans och halvfart, men båda ska gå att läsa på helfart om man önskar (vilket jag gör). Förnuftsmässigt tror jag att psykologimagistern är bättre. Den ger mig en bredare arbetsmarknad och avsevärt fler universitet/högskolor att söka forskarutbildning vid. Men velpotta som jag är så har jag tackat ja till båda utbildningarna... Sannolikt blir det psykologi i Kristianstad, men jag är inte beredd att stänga dörren och Alnarp riktigt ännu.

Vad gör du själv, psykologprogrammet fortfarande om jag får gissa?