söndag 3 juli 2011

Långsamhetens lov

Ganska ofta funderar jag över när tid egentligen blev en bristvara. Jag undrar hur det kommer sig att stress blev ett mått på en människas ambitionsnivå, och en till bristningsgränsen fulltecknad almanacka det samma som framgång. Jag försöker förstå varför snabbt är något fint och bra och långsamt något fult och dåligt. Jag grunnar över ord som effektivisering, rationalisering och optimering - varför ligger dessa krångliga ord plötsligt på var mans tunga? 

Flädersaften tog fem dagar att tillreda -
men den är mycket mer än fem gånger
så god som den jag köper i butik
Jag undrar hur många av de som idag är tonåringar som tagit en lång promenad i en djup skog, och satt sig på en stock för att lyssna till det mäktiga suset av de höga träden. Jag undrar hur många av dem som lagt sig på rygg på en stor och solvarm sten, och vilat blicken på molnen som glider förbi över huvudet och känt hur det suger i magen. Jag undrar om de känner igen doften av solvarm vitmossa, av ljumma tallbarr på marken, eller sommarfuktig bokskog. Jag undrar om de ens vet om att det finns något som inte kan ruckas av effektivisering och tidoptimeringen, något där bortanför stressramen som verkligen  är värt att uppleva.

Jag vet att olika människor värderar olika saker. Jag vet att det finns många människor som verkligen trivs i stadens sus och dus, som vill ha närhet, puls, ljud och rörelse. Men jag frågar mig: hur återhämtar man sig bland sms-signaler, facebookalerts, mailpåminnelser och reklamfilmer? Hur vilar man hjärnan där elektroniken susar, dioderna blinkar och avgaserna sprutar? Hur blir man ledig när semester innebär att man bara har ett par möten i veckan och kan öppna mailen tre i stället för trettiotre gånger om dagen? Jag tänker ibland att jag, trots min ringa ålder, fick vara barn på ett helt annat sätt än de som är barn idag. Jag fick min första mobiltelefon på min artonårsdag, och bara något år tidigare hade vi skaffat telefonuppringt internet som tjöt och pep i kapp med den som ville använda hemtelefonen. Jag växte upp utan Barbiedockor, utan Bratz, Teletubbies och Bilddagboken, och jag fick faktiskt vara barn. Jag tänker ibland, nej faktiskt, jag tänker ganska ofta, att får jag någonsin barn så är det tid jag vill ge dem. Tid att vara barn. Tid att gå i skogen och lyssna på träden som susar, och känna vitmossan och tallbarren dofta. Tid är inte längre någonting man får, tid  har blivit någonting man tar sig. Jag vill ge tid, för jag vill ha tid. Tid att leva. Tid att längta. 

/ Thérèse
P.S. Långsamhetens lov är en bok skriven av Owe Wikström (präst och professor i religionspsykologi) - jag har tyvärr inte haft möjlighet att läsa den ännu, men ser fram emot att göra det D.S
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

6 kommentarer:

Emmylou sa...

Alltså, Thérèse! Vad du kan skriva! Jag blir alldeles vimmelkantig. Den här texten ska jag spara. <3

Therese sa...

Det här har jag också gått omkring och tänkt på - fint att läsa dina tankar kring det hela. Håller med dig massor :)

Thérèse sa...

Emmylou: Oj, tack snälla för dina fina ord!

Therese: Ja, det här är verkligen något som kan sätta snurr på mina tankar ordentligt.

Angelica Karlsson sa...

Väldigt fint skrivet! Jag har tänkt mycket i samma banor den senaste tiden - kanske inte så mycket utifrån barns förhållanden i dag utan mest utifrån mig själv. Jag har börjat göra revolt mot sms-signaler, nyhetsuppdateringar, halvkassa tv-serier och annat. Man riskerar att missa så himla mycket fint runt omkring om man hela tiden fokuserar på annat... som i slutänden ändå inte är särskilt äkta.

Kerstin sa...

så sant skrivet! Jag tror att du kommer känna igen många av dina egna tankar i Owe Wikströms bok.

Thérèse sa...

Angelica: Det egna perspektivet är minst lika viktigt, och jag funderar mycket även kring det. Vad är viktigt för mig, varför är det viktigt, hur når jag det och vad kan jag behöva välja bort? Det tror jag är frågor fler borde ställa sig.

Kerstin: Oh, du har läst den? Så roligt, jag ser verkligen fram emot att läsa den!