När matresan fortsatte hade jag mer eller mindre hakat av ätstörningen från tåget. Jag mådde bra, jag åt utan ångest och jag tänkte inte längre särskilt mycket på mat. Problemet var nästan att jag tänkte för lite på mat, vilket i det långa loppet vore en utmärkt grogrund för att återinsjukna. Det var lätt att hänfalla till mackor, nudlar, fil, frukt eller gröt; en kost som fungerar utmärkt som en lätt lunch eller ett mellanmål, men som knappast duger i längden. Jag bodde ensam och hade ingen egentlig motivation till att laga något särskilt gott. Allt jag åt intogs ju ändå framför datorn eller med en bok i handen. De gånger som jag trots allt tyckte det var roligt att laga mat, var när jag använde färska råvaror och unnade mig mat från lite lyxigare märken än Euroshopper och Eldorado. Det kan tyckas självklart, men poletten trillade långsamt. När den väl föll på plats blev det pinsamt uppenbart, och jag gjorde ännu en gång en justering av min gastronomiska kompassriktning. Filmjölken fick stå kvar i kylskåpet, men fick nu bara ätas till frukost och eftermiddagsmellis. Till lunch och middag var det riktig mat som gällde.
Under de här åren, som i viss mån fortfarande kan sägas pågå, hittade jag en rad roliga grönsaker, rotfrukter och ingredienser som gjorde matlagningen till en utmaning. Trots att jag varit vegetarian under många år hade jag dålig koll på grönsaksdisken. Nu fick färsk ingefära en naturlig plats i mitt kylskåp, jag köpte squash och äggplanta, sötpotatis och rödbetor och experimenterade allt mer. Linser i olika färger och bönor i olika former fick också göra entré, tillsammans med lite roligare ostar än den gamla vanliga hushållsosten. Receptböckerna satt jag ofta och bläddrade i, men sällan lyckades jag laga ett recept helt och hållet som föreskrivet. I stället vågade jag utmana mig själv; jag testade egna kombinationer, lade ihop och drog ifrån, lyckades och misslyckades, gjorde om och gjorde rätt. Men framför allt så utvecklades jag. Njöt. Skapade. Jag som aldrig varit särskilt konstnärlig av mig insåg att jag bara använt fel verktyg - det var inte penslar som fick min skaparglädje att vakna, i stället var köket platsen där jag fick utlopp för min kreativitet. Där fick jag jobba med dofter, smaker, former, färger och texturer och dessutom blev jag mätt på kuppen! De konserverade champinjonerna och de djupfrysta grönsakerna byttes ut mot färska, det fabriksbakade brödet ersattes av hemmabakat och pulversåserna fick lämna företräde för de egenkomponerade. Sakta men säkert erövrade jag mitt eget kök. Sakta men säkert gjorde jag maten till något positivt, lustfyllt och framför allt – någonting riktigt gott. Köket blev återigen den plats i lägenheten där jag kände mig tryggast och mest till freds. Det blev hjärtat av mitt hem.
/ Thérèse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar