måndag 4 juli 2011

Kvasitankar en måndagskväll

Ibland känns det som att jag står och betraktar livet från sidan om. Jag ser mig själv och det liv jag lever, och försöker förstå om den väg jag vandrar kommer att leda mig dit mitt hjärta vill. Det är förstås en ganska prekär uppgift, för livet bjuder varken på särdeles detaljerade kartor eller välkalibrerade kompasser. Men ändå. Under många års tid var jag vilse; ordentligt bortvillad i mörka träsk och djupa skogar. Och det vet nog de flesta som någonsin lämnat stigen i en skog, att ju längre man går och ju lägre solen sjunker, desto svårare är det att hitta tillbaka där man kom ifrån.

Jag kom aldrig tillbaka, något jag faktiskt är djupt tacksam för. På den väg som ledde mig in i skogen vandrade jag som en rädd och osäker tonårsflicka, utan mod eller styrka i mina ben, och utan vilja och mål för min väg. På den väg jag nu slagit in är jag tryggare i mig själv, med större mod och styrka, och starkare vilja och mål. Jag har format egna värderingar som jag är mån om att värna, i stället för att som tidigare försöka måna om det som andra värderat åt mig. Vägen blir lättare att vandra när jag vet på ett ungefär vad jag har att vänta där jag sätter ner mina fötter. Även om jag inte har någon tydlig karta, och även om riktningen ibland är osäker, så vet jag var jag är just i detta ögonblick och jag vet vilka vägmärken jag ska hålla utkik efter.

För mig har det handlat mycket om att hitta en vandringsled där hela jag får plats. Där jag får vara både en torr, teoretisk akademiker, och en bohemisk själ med jord under naglarna och en ständig längtan till landet. Jag måste få vandra genom livet och kunna stå upp för och arbeta med tunga psykiatriska och juridiska frågor, och samtidigt utveckla ett grönare leverne och städa upp i mitt personliga miljösamvete. Under så många år saknade min väg ett mål, och när målen och värderingarna väl började ta form visade det sig att mina intressen spred sig vitt och brett över min karta. Länge har jag stridit med det - inte kan man drömma om en framtid som forskare på universitetet och samtidigt önska kunna flytta ut på landet med strävan mot självhushåll - men allt mer har jag börjat acceptera att det faktiskt kanske är möjligt. Jag varken kan eller vill detaljstyra mina drömmar och mål utan tänker i stället fortsätta att vandra framåt. Ännu så länge går det alldeles utmärkt att kombinera mina många hjärteämnen och intressen, och om och när den dagen kommer då jag måste välja något framför det andra, blir jag allt mer övertygad om att kartan, kompassen och hjärtat kommer att stå mig bi.

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

3 kommentarer:

Angelica Karlsson sa...

Väldigt fint och klokt skrivet. Jag ser fram emot att få följa dina framtida vandringar och äventyr. Var du än hamnar är jag säker på att det kommer att bli spännande, och bra. Självhushåll och forskare tycker jag låter som en fantastisk kombination.

JozzAn sa...

Jag längtar till den dag då jag kommer dit. Jag längtar efter att få känna att jag faktiskt har en framtid. Du är en inspirationskälla =)

Kramar till dig Innie!

Thérèse sa...

Angelica: Ja, vi får verkligen se var jag hamnar. Det skönaste är verkligen att jag sakta men säkert frigör mig från osäkerheten och stressen - någonstans hamnar jag ju faktiskt garanterat ;-)

JozzAn: Du kommer hit, var så säker. Varma kramar!