För någon vecka sedan plockade vi rent de sista tomaterna från våra tio plantor. I morse såg jag att ytterligare några tappra mognat i de sena höstsolen, men sen tror jag säsongen på allvar är över. Tillsammans med de tomater jag fick med mig från Sofias föräldrar förra veckan kokade jag fantastisk tomatsås som nu ligger i frysen och väntar på att bli basen i en god gryta eller få smaksätta en hembakad pizza. Årets sista morötter ligger i kylskåpet och kommer vara uppätna vilken dag som helst. Lök däremot har vi fortfarande kvar ett tiotal, och de står faktiskt fortfarande ute i urnorna på balkongen. Till helgen har jag tänkt sätta vitlök så hinner den bli stor och fin till nästa sommar. Jag älskar att ha en stor balkong och jag älskar att det faktiskt går att odla så mycket i krukor och urnor. Det är nästan - men bara nästan - som att ha en egen liten täppa. Årstiderna blir tydligare, precis som brytpunkten mellan dem. Alldeles nyss var det sommar, blåbär, smultron och prunkande grönt på balkongen - nu är det grått, stilla och vila.
Det är äntligen, äntligen höst, och de senaste dagarna har varit helt fantastiska. Klar och hög luft, ljummet i luften om än full storm. Men det är rent, det är fritt, det är utrymme att andas. Det gör de gråa dagarna lättare att tackla och bitterheten något mildare. För det finns så mycket vackert. Det är bara så vansinnigt lätt att glömma bort./ Thérèse
