Ögonblicksbild

Jag står i köket och känner att just nu, just precis i detta ögonblick, är livet just så som jag önskar det ska vara. Jag skapar en mental ficka i tiden - en ficka där jag bara kan hantera ett enda; här och nu. Oron för morgondagen, tvätthögen eller de oskrivna raderna ryms inte. Här är bara nu, och här är allt just som jag önskar. 

Ut högtalarna strömmar Bach. På spisen puttrar långsamt den trattkantarellsoppa jag så länge tänkt prov att laga, och dofterna gör luften närstan rund och mjuk. Trattkantareller, schalottenlök, vitlök, buljong, grädde, en gnutta vitpeppar, ett stänk vinäger och en ordentlig skvätt portvin. Dofterna är lika välbalanserade som mitt inre. 

Genom fönstret strömmar de sista solstrålarna av denna klara oktoberdag, och ger bäddar in köket i gyllengult ljus. Sekund för sekund kan jag se hur solen sjunker bakom hustaken på andra sidan gården, för att snart vara helt försvunnen. Kvar lämnar den en himmel som exploderar i varma pastellfärger. När tonerna av Air försiktigt lämnar högtalarna reser sig håren på mina armar, och utan att jag kan förklara det bränner plötsligt tårarna bakom ögonlocken. Är det sorg eller lycka eller bara den intensiva känslan av närvaro? Spelar det någon roll? Jag är här, jag är nu, jag är stilla, jag är i ro. Det är här jag vill vara.  

Solnedgång.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om höst, bach, matlagning, medveten närvaro, mindfulness