Resan mot den godare maten, del III

När matresan fortsatte hade jag mer eller mindre hakat av ätstörningen från tåget. Jag mådde bra, jag åt utan ångest och jag tänkte inte längre särskilt mycket på mat. Problemet var nästan att jag tänkte för lite på mat, vilket i det långa loppet vore en utmärkt grogrund för att återinsjukna. Det var lätt att hänfalla till mackor, nudlar, fil, frukt eller gröt; en kost som fungerar utmärkt som en lätt lunch eller ett mellanmål, men som knappast duger i längden. Jag bodde ensam och hade ingen egentlig motivation till att laga något särskilt gott. Allt jag åt intogs ju ändå framför datorn eller med en bok i handen. De gånger som jag trots allt tyckte det var roligt att laga mat, var när jag använde färska råvaror och unnade mig mat från lite lyxigare märken än Euroshopper och Eldorado. Det kan tyckas självklart, men poletten trillade långsamt. När den väl föll på plats blev det pinsamt uppenbart, och jag gjorde ännu en gång en justering av min gastronomiska kompassriktning. Filmjölken fick stå kvar i kylskåpet, men fick nu bara ätas till frukost och eftermiddagsmellis. Till lunch och middag var det riktig mat som gällde.

Under de här åren, som i viss mån fortfarande kan sägas pågå, hittade jag en rad roliga grönsaker, rotfrukter och ingredienser som gjorde matlagningen till en utmaning. Trots att jag varit vegetarian under många år hade jag dålig koll på grönsaksdisken. Nu fick färsk ingefära en naturlig plats i mitt kylskåp, jag köpte squash och äggplanta, sötpotatis och rödbetor och experimenterade allt mer. Linser i olika färger och bönor i olika former  fick också göra entré, tillsammans med lite roligare ostar än den gamla vanliga hushållsosten. Receptböckerna satt jag ofta och bläddrade i, men sällan lyckades jag laga ett recept helt och hållet som föreskrivet. I stället vågade jag utmana mig själv;  jag testade egna kombinationer, lade ihop och drog ifrån, lyckades och misslyckades, gjorde om och gjorde rätt. Men framför allt så utvecklades jag. Njöt. Skapade. Jag som aldrig varit särskilt konstnärlig av mig insåg att jag bara använt fel verktyg - det var inte penslar som fick min skaparglädje att vakna, i stället var köket platsen där jag fick utlopp för min kreativitet. Där fick jag jobba med dofter, smaker, former, färger och texturer och dessutom blev jag mätt på kuppen! De konserverade champinjonerna och de djupfrysta grönsakerna byttes ut mot färska, det fabriksbakade brödet ersattes av hemmabakat och pulversåserna fick lämna företräde för de egenkomponerade. Sakta men säkert erövrade jag mitt eget kök. Sakta men säkert gjorde jag maten till något positivt, lustfyllt och framför allt – någonting riktigt gott. Köket blev återigen den plats i lägenheten där jag kände mig tryggast och mest till freds. Det blev hjärtat av mitt hem. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om mat, kreativitet, färska råvaror, grönsaker

Resan mot den godare maten, del II

När jag till sist lyckats frigöra mig från ätstörningen hade jag levt med den, ständigt närvarande i mitt liv, i över ett decennium. Jag avskydde sjukdomen och var fast besluten om att aldrig någonsin gå tillbaka till självsvält, men rädslan för att falla var stor. Jag älskade egentligen mat och olika smakupplevelser, trots att den under halva mitt liv varit förknippad med oerhörda skamkänslor (en ”bra” anorektiker får inte njuta av mat) och stark ångest. Efter min renodlade färdigmatsdiet som varade unde något år, började jag längta efter något mer. Jag ville vidga vyerna. Bredda smakregistret en aning. Jag hade accepterat min nya kroppshydda och hade försonats med tanken på att också jag var beroende av mat för att överleva. Men jag var svältfödd på matglädje. Många av mina vänner led antingen själva av en ätstörning, eller så var de utpräglade köttätare (själv var jag vegeterian). Ingen den bästa inspirationen för någon som gått vilse i matdjungeln.

Men en alldeles speciell vän hade jag, som kom att spela stor roll. Hon var också vegeterian och berättade för mig om ekologisk mat. Jag hade själv aldrig riktigt reflekterat över det: visst hade jag sett KRAV-stämpeln, men något djupare intresse kan jag inte påstå att jag hade. Det var väl mat precis som allt annat? Min vän är en väldigt god vän på så vis att hon inte pådyvlar någon annan sina åsikter, men när man visar intresse delar hon väldigt gärna med sig av sin kunskap. Och hon var fast övertygad om att ekologisk kost var att föredra, av en lång rad olika skäl. Skäl som jag i hög utsträckning höll med om. På kort tid bytte jag ut den ena produkten efter den andra i mitt kylskåp. Mitt val att börja handla mer ekologiskt ledde till en för mig oväntad men positiv bieffekt: färdigrätterna kom snart att lysa med sin frånvaro, och mejeriprodukterna jag köpte var inte längre lightvarianter eftersom det (i alla fall under den första halvan av 2000-talet) helt enkelt inte fanns ekologiska lättprodukter. Valet var aldrig svårt – den ekologiska maten var helt enkelt godare. Delvis för att jag behövde laga mer mat på egen hand, men också för att det högre fettinnehållet i maten bar fram råvarornas egna smaker. Jag började inse att det där jag saknat och drömt om – genuint god mat – också fanns i verkligheten. Det var en värdefull och mycket god insikt.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om KRAV, ekologisk mat, ätstörning, genuint

Resan mot den godare maten, del I

När jag växte upp åt vi mycket färdigmat hemma, även om det på den tiden* snarare kallades halvfabrikat. Det var MammaScans köttbullar, Felix potatismos, Dennis hotdogs och Abbas fiskbullar. Egentligen var det ingenting konstigt med det - som akademikerbarn med två heltidsarbetande föräldrar var det ingenting jag reflekterade över, och heller ingenting jag for illa av. Vad som däremot gjorde mina föräldrar ont var att, när helgen kom och de hade tid och ork att trilla egna köttbullar och pressa eget potatismos, så ville varken jag eller min syster äta deras hemlagade varianter på vardagsmaten. Vi var alldeles för inkörda på de processade produkterna utan klumpar, ojämnheter och ordentlig smak. 

Som vuxen fortsatte jag länge att köpa halvfabrikat. Från min tidiga tonår och långt efter gymnasiet led jag av ätstörningar. Jag hade stora problem med att bedöma hur stor en vanlig portion egentligen var, och när jag var hungrig eller mätt. Färdiglagad vegetariska lasagne och Billys veggiepizza blev min räddning, tillsammans med morotsbiffar jag kunde värma i micron och äta med tzatziki köpt på glasburk. Jag behövde inte tänka, inte reflektera över vad jag åt, jag bara såg till att få det i mig. Det fungerade för att gå upp i vikt och avdramatisera ätandet, men det vore lögn att säga att jag njöt. Långt inom mig fanns ändå en längtan efter riktig mat. Efter något som inte bar en bismak av konserveringsmedel, socker, smakförstärkare, färgämnen och stabiliseringsmedel. Någonstans därinne vaknade under mina sista år i ätstörningsträsket en längtan efter något mer: något godare, något mer genuint, något som var mer än bara en sjukdomsbesvärjelse. 

* på det färgstarka åttiotalet

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om mat, barndom, ätstörning, matkvalité

Baskraven som blev för höga

Idag berättar bland annat SVT och flera tidningar om Sigtuna kommun som i höstas skulle upphandla ett nytt kontrakt för den kommunala maten. I upphandlingen skärpte de kraven på bland annat djurhållningen, och använde tre av baskraven i Miljöstyrningsrådets upphandlingskriterier för djurskydd: 

• Antibiotika får användas endast efter ordination av veterinär och när det är veterinärmedicinskt motiverat.
• Djuret har transporterats max 8 timmar till slakt eller max 12 timmar nattetid för fjäderfä.
• Djuret är helt bedövat när avblodning sker.

Miljöstyrningsrådet har till uppgift att underlätta både för företag och offentlig sektor att genomföra miljöanpassade upphandlingar, och enligt dem ska deras uppställda kriterier varken strida mot svensk lag eller EU-rätt. Så menar även Niklas Bruun som skrivit ett externt rättsutlåtande. Grossistföretaget Servera, som var ett av de företag som konkurrerade om kontraktet, tyckte dock att kraven var felaktiga och för hårda, och anmälde kommunens krav till förvaltningsdomstolen i Uppsala. Den 29 april kom domen (finns att läsa här) som gav Servera rätt. Förvaltningsdomstolen underkände samtliga Miljöstyrningsrådets tre baskrav med motiveringen att de strider mot LOU, lagen om offentlig upphandling. Sigtuna kommun hade inte rätt att ställa dessa hårdare krav på djurhållning, krav som alltså upprättats av ett bolag som ägs gemensamt av svenska staten och näringslivet. Domen är den första i sitt slag och prejudicerande, och riskerar att försvåra allvarligt för andra kommuner som likt Sigtuna vill ställa krav på sina matlevernatörer. Förvaltningsrättens dom innebär att en del av upphandlingen måste göras om. Sigtuna kommun kommer dock att överklaga domen till Kammarrätten. Servera själva skriver på sin hemsida att:

"Överprövningarna vi gjort har inget att göra med säkra livsmedel och god djuromsorg. Säkerheten och omsorg för djuren är fullkomliga självklarheter för Servera. Vi ser positivt på svensk djurskyddslagstiftning och tror att den kan förbättras ytterligare." 

Är det bara i mina öron som detta låter fullständigt skogstokigt? Att Servera  värnar om djurens säkerhet och omsorg känns inte fullt så självklart som de vill få det att låta. De tre baskrav som Miljöstyrningsrådet upprättat, och Sigtuna kommun använt sig av, skulle jag nämligen se som någon sorts absoluta minimikrav.   Återigen är det människans och företagens rättigheter som försvaras in i det längsta - men vem för djurens talan? Förvaltningsrätten lyckas på ett strålande sätt bakbinda händerna på en kommun som faktiskt önskar ställa krav och förändra. Baskrav som uppställts av ett statligt ägt bolag måste kunna tillämpas, i annat fall är ju kraven bara en shimär och lagen blir tandlös. Jag förstår också att Förvaltningsrätten måste följa lagarna, men om det för en gångs skull faktiskt är så att Förvaltningsrättens bedömning håller i högre instanser (vilket långt ifrån alltid är fallet...) så måste lagstiftningen ändras per omedelbart. Svårare än så är det inte. 

/ Thérèse

Mer i ämnet: DN, Land, Gunnelas blogg
***
Uppdatering: Sigtuna kommun kommenterar domen, LRF är kritiska precis som Miljöpartiet i Sigtuna
Läs även andra bloggares åsikter om miljöstyrningsrådet, sigtuna kommun, servera, djurhållning, krav

Garant

Sedan maken och jag flyttade bor vi mitt emellan två stora och välsorterade mataffärer. Den ena av dem är en lågpriskedja som jag tidigare varit ordentligt skeptisk gentemot. Jag förväntade mig inte att finna en endaste ekologisk produkt, så jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad när vi rekade sortimentet. Förutom att de har, i alla en del ”vanliga” produkter som är KRAV-märkta, för de också varumärket Garant som för mig var helt okänt.

Efter att ha googlat runt lite visar det sig att Garant är hyfsat nya på marknaden (det lanserades hösten 2009) och att de ägs av jätten Axfood. Idén tycks vara hög kvalité till rimligt pris, och sortimentet består dels av konventionellt framställda produkter, dels av ett ekologiskt sortiment som kort och gott fått namnet Garant Eko. Det är självklart det ekologiska sortimentet jag är särskilt intresserad av.

Garant lovar att alla deras ekologiska varor kommer från en certifierad produktion, där de vanligaste märkningarna är KRAV eller EU-ekologiskt. Vad dessa märkningar innebär och vilka skillnader som finns återkommer jag till i senare inlägg (som en del av Projekt god mat). Det ekologiska sortimentet är hyfsat brett och jag måste säga att jag är imponerad både av kvalitén och priserna på de produkter vi testat hittills. Det är nästan (men bara nästan) så jag funderar över vad som är fel i produktionskedjan, när de kan erbjuda ekologiska produkter till nästan samma pris som konventionellt odlade produkter.

Hittills har vi testat bland annat deras KRAV-märkta fetaost (till tomatpajen), deras EU-märkta krossade tomater och röda linser (till linssoppan), deras KRAV-märkta ägg, gul lök samt deras chips (de senaste tillverkade med solrosolja i stället för palmolja). Den enda invändning vi hittills haft är att de krossade tomaterna inte är skalade först, och att de alltså innehåller skalbitar som kan bli lite trista i konsistensen. Smakmässigt är de dock mycket goda! Hela det ekologiska sortimentet hittar du här.

Jag är positivt överraskad av Garant men undrar också om du köpt deras produkter eller vet du något mer om märket som kan vara intressant att känna till?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om Garant, Willys, Hemköp, Eko, KRAV, ekologisk mat, EU-märkning

Projekt god mat: Nyckelhålet

"Projekt god mat" är en serie blogginlägg om jakten på den goda maten. Tidigare inlägg hittar du här och här. 

"Enklare att välja hälsosamt" - det är budskapet som vi konsumenter ska förknippa med nyckelhålsmärkningen. Det är Livsmedelsverket som står bakom symbolen som introducerades i Sverige 1989, och som är gemensam för de nordiska länderna sedan 2009. Märkningen tar sin utgångspunkt i nordiska kostrekommendationer om begränsat intag av sockerarter, fett och salt, samt ett ökat intag av kostfibrer.

Regler

25 olika livsmedelsgrupper kan märkas med nyckelhålet, med olika regler för olika grupper. Två krav är gemensamma för samtliga livsmedelsgrupper:

1. Sötningsmedel (livsmedelstillsatser) och godkända nya livsmedel eller nya livsmedelsingredienser med sötande egenskaper får inte ingå.

2. Olja och/eller annat fett som används i produkterna får innehålla totalt högst 2 g industriellt framställda transfettsyror per 100 g olja och/eller fett.

Bild lånad från Livsmedelsverket

För mejeriprodukter gäller till exempel att mjölk och fil får innehålla högst 0,7 % fett, ost får innehålla max 17 % fett och grädde och creme fraiche max 5 % fett. Bordsmargarin får innehålla max 41 % fett och begränsat med salt, medan kött och köttprodukter får innehålla högst 10 % fett och 5 % sockerarter. För att mjukt bröd ska kunna nyckelhålmärkas krävs att de innehåller minst 25 % fullkorn, och för hårt bröd är det 50 % som gäller. Samtliga gränsvärden finns i det här dokumentet.

Kontroll

Nyckelhålet är en frivillig och kostnadsfri märkning. Den som vill använda nyckelhålets symbol behöver inte anmäla detta till något kontrollorgan, och det är producenten själv som ansvarar för att reglerna följs. Kontrollen av nyckelhålsmärkningen görs i första hand av den kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnden. Livsmedelsverket ansvarar för tillsynen över vissa större tillverkare som använder nyckelhålsmärkning.

Mina reflektioner

Jag minns när nyckelhålet introducerades i Sverige - jag gick i första klass och fick lära mig att mat skulle vara hälsosam. Visserligen också god, men i första hand hälsosam. Men när jag som vuxen läser reglerna kring nyckelhålsmärkningen blir jag väldigt tveksam till om nyckelhålsmärkt mat kan vara något av det. Genom att minska fettmängden i en vara försvinner så gott som alltid också en del av smaken och konsistensen, och ibland även färg. Tänk dig skillnaden mellan en gryta du lagat på mjölk och vatten, kontra den du gjort med en skvätt vispgrädde. För att kompensera det reducerade fettet måste producenten i de allra flesta fall tillsätta aromämnen för smakens skull, stabiliseringsmedel för konsistensen och ibland också färgämnen. Tar man dessutom bort socker och salt, som ju också är välkända smakhöjare, måste även dessa kompenseras för. Så vitt jag kunnat hitta, finns det inga begränsningar för vilka aromämnen, stabiliseringsmedel och färgämnen som får användas. Att nyckelhålet saknar ett strukturerat kontrollorgan gör mig som konsument bekymrad - vem är då garant för att den enskilda producenten faktiskt lever upp till kraven?

Slutord

Om det enda man vill undvika är fett och socker, då kan nyckelhålet säkert vara en god hjälp. Om man däremot vill leva hälsosamt, äta mat av god kvalitet och med någon sorts äkthet, skulle jag inte rekommendera nyckelhålet. Jag förvånas över att Livsmedelsverket inte tycks ta någon som helst hänsyn till det hälsosamma i att äta en rad olika syntetiska tillsatser, utan begränsar sitt hälsotänk till enbart fett, socker, salt och fibrer. Personligen äter jag hellre några procentenheter extra med fett så länge jag slipper ett koppel av  E-nummer vars namn jag inte kan uttala, och som kräver ett laboratorium för att framställas. Nyckelhålet må tecknas mot en grön bakgrund, men i min värld har det inte det minsta med grön mat att göra!

Referenser: 

Livsmedelsverket.se

Äkta vara av Mats-Eric Nilsson

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om Nyckelhål, fett, socker, salt, fibrer, livsmedelsverket, hälsosamt

Märkningar

Bra mat för mig är mat som uppfyller tre kriterier: 

1. Den ska vara bra för mig att äta.
2. Den ska vara bra för miljön.
3. Den ska vara bra för den som odlat, skördat, ja - producerat den.

"Bra" i det här sammanhanget får väl vara en något relativ term - få saker vi människor gör kan nog sägas vara bra för miljön, men de kan i alla fall vara mer eller mindre direkt skadliga. 

För att hjälpa konsumenter på traven finns ett antal olika märkningar i handeln, som signalerar om varan uppfyller något av dessa kriterier. Efter att ha gått igenom produkterna hemma i vårt kök, konsulterat boken Äkta vara samt googlat runt en smula har jag funnit följande märkningar av mer eller mindre intresse. Idag summerar jag dessa märkningar, och i bloggar framöver kommer jag titta närmare på vad de olika märkningarna faktiskt innebär. 

Nyckelhålet - Livsmedelsverkets märkning för hälsosammare kostalternativ. Faller under mitt första kriterium: bra för mig att äta. 
KRAV - är en ekonomisk förening som ansvarar för märkning av ekologisk mat. Faller främst under mitt andra kriterium: bra för miljön.
Rättvisemärkt - den svenska representanten för den internationella, oberoende märkningen Fairtrade. Faller under mitt tredje kriterium: bra för producenten.
Demeter - märkning för biodynamiskt odlade produkter, sköts av Svenska Demeter Förbundet. Faller främst under mitt andra kriterium: bra för miljön.
Ekologiskt jordbruk - garanterar att varorna är framtagna i enlighet med EU:s regler för ekologiskt jordbruk. Faller främst under mitt andra kriterium: bra för miljön.
MSC - Marine Stewardship Council, garanterar att fisk och skaldjur är fiskade på ett uthålligt sätt. Faller främst under mitt andra kriterium: bra för miljön.   

De sex märkningarna - känner du igen dem?

Kanske tillkommer ytterligare märkningar längs med vägen, men det här är de jag stöter på regelbundet. Jag har varor här hemma som är märkta med olika nationella ekologiska märkningar från tex. norge, nederländerna och storbritannien. Dessa kommer jag inte att titta närmare på, men har du tips på någon bra märkning jag missat tar jag gladerligen emot tips!

/ Thérèse 

Läs även andra bloggares åsikter om Bra mat, Ekologiskt, rättvisemärkt, nyckelhål, demeter, msc,

Jakten på god mat

Vad är egentligen bra mat? Finns det bra mat, och vad är i så fall dess motsats: dålig mat? Är grön mat bra, och vad är i så fall grön mat? Är grön mat sådan mat som är bra för naturen, och är den i så fall också bra för mig? Och vice versa, går det att hitta mat som är bra för mig och som samtidigt är bra för naturen? Och kan man lägga till ytterligare en dimension - finns det mat som inte bara är bra för mig och naturen, utan också för de människor som producerat det jag stoppar i min mage. Eller handlar hela konsumtionskedjan om en rad kompromisser av typen "Det här är bra för mig och i alla fall inte direkt dödligt för producenten eller  fullkomligt förkastligt för miljön".

Att vara matkonsument i landet Sverige är allt annat än enkelt, när varje basvara har ett tiotal konkurrerande alternativ. Hur väljer man rätt? Att dessutom vara en miljö- och kvalitetsmedveten konsument är faktiskt inte ett spår enklare. Allt fler (mat)varor märks med olika sigill och kvalitetsstämplar vars innebörd är svår att känna till. Jag vill lära mig mer. Jag vill veta vad jag äter, och vad jag sannolikt inte alls vill äta. Jag vill kunna äta och konsumera på ett sätt som jag, miljön och producenterna mår väl av. Därför tänker jag nu läsa, googla och leta för att se om det går att finna någon sorts klarhet i det hela, och så sammanställer jag steg för steg här i bloggen. Eftersom min kunskap är begränsad så här i utgångsläget hoppas jag att mer insatta läsare vill dela med sig av sin kunskap så jag inte sprider osanningar omkring mig. 

Är det här grön mat - bra mat -
eller bedrar skenet?

Nu kör vi!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om mat, ekologiskt, märkning, miljö, häla, hållbar utveckling