Ögonblicksbild

Jag står i köket och känner att just nu, just precis i detta ögonblick, är livet just så som jag önskar det ska vara. Jag skapar en mental ficka i tiden - en ficka där jag bara kan hantera ett enda; här och nu. Oron för morgondagen, tvätthögen eller de oskrivna raderna ryms inte. Här är bara nu, och här är allt just som jag önskar. 

Ut högtalarna strömmar Bach. På spisen puttrar långsamt den trattkantarellsoppa jag så länge tänkt prov att laga, och dofterna gör luften närstan rund och mjuk. Trattkantareller, schalottenlök, vitlök, buljong, grädde, en gnutta vitpeppar, ett stänk vinäger och en ordentlig skvätt portvin. Dofterna är lika välbalanserade som mitt inre. 

Genom fönstret strömmar de sista solstrålarna av denna klara oktoberdag, och ger bäddar in köket i gyllengult ljus. Sekund för sekund kan jag se hur solen sjunker bakom hustaken på andra sidan gården, för att snart vara helt försvunnen. Kvar lämnar den en himmel som exploderar i varma pastellfärger. När tonerna av Air försiktigt lämnar högtalarna reser sig håren på mina armar, och utan att jag kan förklara det bränner plötsligt tårarna bakom ögonlocken. Är det sorg eller lycka eller bara den intensiva känslan av närvaro? Spelar det någon roll? Jag är här, jag är nu, jag är stilla, jag är i ro. Det är här jag vill vara.  

Solnedgång.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om höst, bach, matlagning, medveten närvaro, mindfulness

Höstrapport

Nejdå, jag har inte dött. Inte heller slutat blogga. Jag tog bara ett oplanerat uppehåll. Under tiden har jag...

... fotograferat mängder av fjärilar ...

... varit på landet och njutit av att ha en enda gatlykta i min närhet, och därmed sett tusentals stjärnor jag aldrig ser i stan ...

... för första gången i mitt liv tvingats sluta plocka svamp - inte för att jag inte hittade mer, utan för att korgen var full ...

... plockat med mig äpplen och plommon hem från landet som blev till äppelpaj och fantastisk plommonmarmelad ... 

... fotograferat höstens sista kaprifoler ...

... och strålande solrosor ... 

... och ännu fler kreativa får - här låg en pumpa på andra sidan stängslet, den var det stundtals strid på kniven om ...

... och njutit av fantastiska solnedgångar över husen nu när hösten på riktigt gjort entré...

... men det som tveklöst tagit det mesta av min tid är detta. Boken. Men nu är det klart. Slutmanus skickat till tryck. Nästa gång vi ses har texten hårda pärmar. 16 november är det dags. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om grönt, foto, höst, Lund, slutstation rättspsyk,

Ny hemsida uppe

Samma adress

Ett helt nytt utseende

En hel del nytt innehåll

ThereseEriksson.se - Välkommen!

/ Thérèse

Brysselkex

När jag var liten älskade jag att följa med mamma till något av stans bagerier. Alla bagerierna var små och trånga, där var ofta kö och jag fick alltid ta en nummerlapp åt mamma i väntan på att vi skulle bli expedierade. Där kunde jag stå och titta på den ena kakan godare och vackrare än den andra. Det doftade så fantastiskt, och i fantasin kunde jag smaka mig igenom allt som fanns på hyllorna bakom glaset. När det väl var vår tur valde mamma vilka limpor och brödbullar vi skulle ha, och en efter en lades de bruna påsarna upp på disken. Köpte hon inget sötbröd den dagen stack tanten i ett av bagerierna alltid åt mig en kaka, med ett pillemariskt mormorsleende. Ofta var det ett brysselkex som hamnade i min barnahand. De svagt rosa kanterna, den nästan kanderade yta, och den spröda konsistensen. Jag älskade dem! Så liten, så söt och så alldeles tillräcklig för en liten flicka.

Många år senare öppnade ett café i stan som var speciellt på flera sätt, men det som först fick ryktet att spridas bland oss tonåringar var att man på Johans kunde få kanelbullar som var lika stora som en tallrik, för samma pris som en vanlig bulle på caféet intill. Vi hade aldrig sett så stora bullar, och priset i kombination med den trevliga ägaren och de mysiga lokalerna gjorde oss snabbt stammisar där. Men det kom inte att dröja särskilt längre förrän Johans exotiskt stora bullar inte längre var särskilt stora, utan högst medelmåttiga. Idag säljs stora bullar på vart och vartannat café. Barndomens små brysselkex står sig slätt mot morotskaka med philadelphiafrosting, chokladkaka med jorgubbar och grädde eller cheesecake med vinbärsrippel. 

Men jag vill faktiskt slå ett slag för småkakorna, de som snart ligger djupt begravda i gamla receptböcker, utkonkurrerade av alla moderna storheter. Småkakor är lätta att baka, de går snabbt och kräver sällan särskilt många eller krångliga ingredienser. De räcker längre eftersom man bakar fler, de har lång hållbarhet och många av dem går dessutom att frysa. Kanske behöver man inte alltid en kaka med extra allt, utan bara det där lilla, söta som i alla fall jag kunde längta efter och glädjas åt som barn?

Du behöver:

4.5-5 dl vetemjöl *

1 dl strösocker (plus ca 0.5 dl till garnering) *

200 g hårt smör *

knappt 1 msk vaniljsocker *

Gör så här:

Hacka samman alla ingredienser med en matkniv, eller kör allt i en matberedare. Forma degen till rullar, ca 4 cm i diameter (beroende på hur stora kakor du vill ha, så klart). Rulla kakrullarna i strösocker och lägg dem att vila svalt. Jag brukar ställa in rullarna på en skärbräda i frysen ungefär en kvart, men så är jag ju otåligt lagd också. Skär rullarna i tunna skivor, omkring en halv centimeter tjocka, återigen beroende på hur stora kakor du vill ha. Lägg kakorna på en plåt och grädda i mitten av ugnen, 175 grader i tio minuter. Även om brysselkexen inte innehåller något bakpulver så växer de ändå något storleksmässigt, så lägg dem inte allt för tätt på plåten. Låt sedan kakorna svalna på galler. Receptet räcker till 50 brysselkex, beroende på hur stora du gör dem.

P.S. Vill du ha barndomens rosa kanter på brysselkexen? Häll då ett par droppar röd karamellfärg i sockret innan du rullar kakrullarna i det! D.S.

* Ekologiskt alternativ finns

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om recept, brysselkex, barndom, bageri

Resan mot den godare maten, del III

När matresan fortsatte hade jag mer eller mindre hakat av ätstörningen från tåget. Jag mådde bra, jag åt utan ångest och jag tänkte inte längre särskilt mycket på mat. Problemet var nästan att jag tänkte för lite på mat, vilket i det långa loppet vore en utmärkt grogrund för att återinsjukna. Det var lätt att hänfalla till mackor, nudlar, fil, frukt eller gröt; en kost som fungerar utmärkt som en lätt lunch eller ett mellanmål, men som knappast duger i längden. Jag bodde ensam och hade ingen egentlig motivation till att laga något särskilt gott. Allt jag åt intogs ju ändå framför datorn eller med en bok i handen. De gånger som jag trots allt tyckte det var roligt att laga mat, var när jag använde färska råvaror och unnade mig mat från lite lyxigare märken än Euroshopper och Eldorado. Det kan tyckas självklart, men poletten trillade långsamt. När den väl föll på plats blev det pinsamt uppenbart, och jag gjorde ännu en gång en justering av min gastronomiska kompassriktning. Filmjölken fick stå kvar i kylskåpet, men fick nu bara ätas till frukost och eftermiddagsmellis. Till lunch och middag var det riktig mat som gällde.

Under de här åren, som i viss mån fortfarande kan sägas pågå, hittade jag en rad roliga grönsaker, rotfrukter och ingredienser som gjorde matlagningen till en utmaning. Trots att jag varit vegetarian under många år hade jag dålig koll på grönsaksdisken. Nu fick färsk ingefära en naturlig plats i mitt kylskåp, jag köpte squash och äggplanta, sötpotatis och rödbetor och experimenterade allt mer. Linser i olika färger och bönor i olika former  fick också göra entré, tillsammans med lite roligare ostar än den gamla vanliga hushållsosten. Receptböckerna satt jag ofta och bläddrade i, men sällan lyckades jag laga ett recept helt och hållet som föreskrivet. I stället vågade jag utmana mig själv;  jag testade egna kombinationer, lade ihop och drog ifrån, lyckades och misslyckades, gjorde om och gjorde rätt. Men framför allt så utvecklades jag. Njöt. Skapade. Jag som aldrig varit särskilt konstnärlig av mig insåg att jag bara använt fel verktyg - det var inte penslar som fick min skaparglädje att vakna, i stället var köket platsen där jag fick utlopp för min kreativitet. Där fick jag jobba med dofter, smaker, former, färger och texturer och dessutom blev jag mätt på kuppen! De konserverade champinjonerna och de djupfrysta grönsakerna byttes ut mot färska, det fabriksbakade brödet ersattes av hemmabakat och pulversåserna fick lämna företräde för de egenkomponerade. Sakta men säkert erövrade jag mitt eget kök. Sakta men säkert gjorde jag maten till något positivt, lustfyllt och framför allt – någonting riktigt gott. Köket blev återigen den plats i lägenheten där jag kände mig tryggast och mest till freds. Det blev hjärtat av mitt hem. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om mat, kreativitet, färska råvaror, grönsaker

Resan mot den godare maten, del II

När jag till sist lyckats frigöra mig från ätstörningen hade jag levt med den, ständigt närvarande i mitt liv, i över ett decennium. Jag avskydde sjukdomen och var fast besluten om att aldrig någonsin gå tillbaka till självsvält, men rädslan för att falla var stor. Jag älskade egentligen mat och olika smakupplevelser, trots att den under halva mitt liv varit förknippad med oerhörda skamkänslor (en ”bra” anorektiker får inte njuta av mat) och stark ångest. Efter min renodlade färdigmatsdiet som varade unde något år, började jag längta efter något mer. Jag ville vidga vyerna. Bredda smakregistret en aning. Jag hade accepterat min nya kroppshydda och hade försonats med tanken på att också jag var beroende av mat för att överleva. Men jag var svältfödd på matglädje. Många av mina vänner led antingen själva av en ätstörning, eller så var de utpräglade köttätare (själv var jag vegeterian). Ingen den bästa inspirationen för någon som gått vilse i matdjungeln.

Men en alldeles speciell vän hade jag, som kom att spela stor roll. Hon var också vegeterian och berättade för mig om ekologisk mat. Jag hade själv aldrig riktigt reflekterat över det: visst hade jag sett KRAV-stämpeln, men något djupare intresse kan jag inte påstå att jag hade. Det var väl mat precis som allt annat? Min vän är en väldigt god vän på så vis att hon inte pådyvlar någon annan sina åsikter, men när man visar intresse delar hon väldigt gärna med sig av sin kunskap. Och hon var fast övertygad om att ekologisk kost var att föredra, av en lång rad olika skäl. Skäl som jag i hög utsträckning höll med om. På kort tid bytte jag ut den ena produkten efter den andra i mitt kylskåp. Mitt val att börja handla mer ekologiskt ledde till en för mig oväntad men positiv bieffekt: färdigrätterna kom snart att lysa med sin frånvaro, och mejeriprodukterna jag köpte var inte längre lightvarianter eftersom det (i alla fall under den första halvan av 2000-talet) helt enkelt inte fanns ekologiska lättprodukter. Valet var aldrig svårt – den ekologiska maten var helt enkelt godare. Delvis för att jag behövde laga mer mat på egen hand, men också för att det högre fettinnehållet i maten bar fram råvarornas egna smaker. Jag började inse att det där jag saknat och drömt om – genuint god mat – också fanns i verkligheten. Det var en värdefull och mycket god insikt.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om KRAV, ekologisk mat, ätstörning, genuint

Resan mot den godare maten, del I

När jag växte upp åt vi mycket färdigmat hemma, även om det på den tiden* snarare kallades halvfabrikat. Det var MammaScans köttbullar, Felix potatismos, Dennis hotdogs och Abbas fiskbullar. Egentligen var det ingenting konstigt med det - som akademikerbarn med två heltidsarbetande föräldrar var det ingenting jag reflekterade över, och heller ingenting jag for illa av. Vad som däremot gjorde mina föräldrar ont var att, när helgen kom och de hade tid och ork att trilla egna köttbullar och pressa eget potatismos, så ville varken jag eller min syster äta deras hemlagade varianter på vardagsmaten. Vi var alldeles för inkörda på de processade produkterna utan klumpar, ojämnheter och ordentlig smak. 

Som vuxen fortsatte jag länge att köpa halvfabrikat. Från min tidiga tonår och långt efter gymnasiet led jag av ätstörningar. Jag hade stora problem med att bedöma hur stor en vanlig portion egentligen var, och när jag var hungrig eller mätt. Färdiglagad vegetariska lasagne och Billys veggiepizza blev min räddning, tillsammans med morotsbiffar jag kunde värma i micron och äta med tzatziki köpt på glasburk. Jag behövde inte tänka, inte reflektera över vad jag åt, jag bara såg till att få det i mig. Det fungerade för att gå upp i vikt och avdramatisera ätandet, men det vore lögn att säga att jag njöt. Långt inom mig fanns ändå en längtan efter riktig mat. Efter något som inte bar en bismak av konserveringsmedel, socker, smakförstärkare, färgämnen och stabiliseringsmedel. Någonstans därinne vaknade under mina sista år i ätstörningsträsket en längtan efter något mer: något godare, något mer genuint, något som var mer än bara en sjukdomsbesvärjelse. 

* på det färgstarka åttiotalet

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om mat, barndom, ätstörning, matkvalité

Att fånga dagen

Det där med semester blir det inte mycket av i år. Jag började jobba en vecka innan skolan slutade, och jag kommer att ha en vecka ledigt (eller möjligen nästan två beroende på när uppropet blir) innan skolan drar igång igen i höst. Tidigare år har det känts fruktansvärt tungt, men i år känns det trots allt helt okej. Vi tar oss runt och gör små utflykter om kvällarna i den mån jag orkar, och på helgerna reser vi till landet eller gör lite längre turer här i Skåne. Eller till Östergötland, dit vi ska i helgen. Det blir carpe diem i koncentrerad form. Under de fyra timmarna på kvällen som jag har efter att vi ätit middag och innan jag borde sova, går det ändå att göra ganska mycket. Framför allt om man bestämmer sig för att stryka alla måsten. Igår kokade jag till exempel fyra burkar blåbärssylt och bakade en blåbärspaj. Bara för att det är så gott och för att jag älskar att pyssla i köket, trots att jag inte har tid. Det handlar om att hitta de där små sakerna som bjuder på semester- och ledighetskänsla. I helgen gick vi en fyratimmarspromenad i Södra Sandby, och hittade bland annat en gömd lekplats med en linbana. Den var jag självklart tvungen att provåka både en och fem gånger. För att känna vinden i håret, pirret i magen och friheten i hela kroppen. För att ta vara på det lilla. 

Undrar vem som uppskattade åkturen mest - matte eller vovve?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om semester, sommarjobb, ledighet, carpe diem,

Kvasitankar en måndagskväll

Ibland känns det som att jag står och betraktar livet från sidan om. Jag ser mig själv och det liv jag lever, och försöker förstå om den väg jag vandrar kommer att leda mig dit mitt hjärta vill. Det är förstås en ganska prekär uppgift, för livet bjuder varken på särdeles detaljerade kartor eller välkalibrerade kompasser. Men ändå. Under många års tid var jag vilse; ordentligt bortvillad i mörka träsk och djupa skogar. Och det vet nog de flesta som någonsin lämnat stigen i en skog, att ju längre man går och ju lägre solen sjunker, desto svårare är det att hitta tillbaka där man kom ifrån.

Jag kom aldrig tillbaka, något jag faktiskt är djupt tacksam för. På den väg som ledde mig in i skogen vandrade jag som en rädd och osäker tonårsflicka, utan mod eller styrka i mina ben, och utan vilja och mål för min väg. På den väg jag nu slagit in är jag tryggare i mig själv, med större mod och styrka, och starkare vilja och mål. Jag har format egna värderingar som jag är mån om att värna, i stället för att som tidigare försöka måna om det som andra värderat åt mig. Vägen blir lättare att vandra när jag vet på ett ungefär vad jag har att vänta där jag sätter ner mina fötter. Även om jag inte har någon tydlig karta, och även om riktningen ibland är osäker, så vet jag var jag är just i detta ögonblick och jag vet vilka vägmärken jag ska hålla utkik efter.

För mig har det handlat mycket om att hitta en vandringsled där hela jag får plats. Där jag får vara både en torr, teoretisk akademiker, och en bohemisk själ med jord under naglarna och en ständig längtan till landet. Jag måste få vandra genom livet och kunna stå upp för och arbeta med tunga psykiatriska och juridiska frågor, och samtidigt utveckla ett grönare leverne och städa upp i mitt personliga miljösamvete. Under så många år saknade min väg ett mål, och när målen och värderingarna väl började ta form visade det sig att mina intressen spred sig vitt och brett över min karta. Länge har jag stridit med det - inte kan man drömma om en framtid som forskare på universitetet och samtidigt önska kunna flytta ut på landet med strävan mot självhushåll - men allt mer har jag börjat acceptera att det faktiskt kanske är möjligt. Jag varken kan eller vill detaljstyra mina drömmar och mål utan tänker i stället fortsätta att vandra framåt. Ännu så länge går det alldeles utmärkt att kombinera mina många hjärteämnen och intressen, och om och när den dagen kommer då jag måste välja något framför det andra, blir jag allt mer övertygad om att kartan, kompassen och hjärtat kommer att stå mig bi.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om liv, kompass, karta, funderingar,

Långsamhetens lov

Ganska ofta funderar jag över när tid egentligen blev en bristvara. Jag undrar hur det kommer sig att stress blev ett mått på en människas ambitionsnivå, och en till bristningsgränsen fulltecknad almanacka det samma som framgång. Jag försöker förstå varför snabbt är något fint och bra och långsamt något fult och dåligt. Jag grunnar över ord som effektivisering, rationalisering och optimering - varför ligger dessa krångliga ord plötsligt på var mans tunga? 

Flädersaften tog fem dagar att tillreda -
men den är mycket mer än fem gånger
så god som den jag köper i butik

Jag undrar hur många av de som idag är tonåringar som tagit en lång promenad i en djup skog, och satt sig på en stock för att lyssna till det mäktiga suset av de höga träden. Jag undrar hur många av dem som lagt sig på rygg på en stor och solvarm sten, och vilat blicken på molnen som glider förbi över huvudet och känt hur det suger i magen. Jag undrar om de känner igen doften av solvarm vitmossa, av ljumma tallbarr på marken, eller sommarfuktig bokskog. Jag undrar om de ens vet om att det finns något som inte kan ruckas av effektivisering och tidoptimeringen, något där bortanför stressramen som verkligen  är värt att uppleva.

Jag vet att olika människor värderar olika saker. Jag vet att det finns många människor som verkligen trivs i stadens sus och dus, som vill ha närhet, puls, ljud och rörelse. Men jag frågar mig: hur återhämtar man sig bland sms-signaler, facebookalerts, mailpåminnelser och reklamfilmer? Hur vilar man hjärnan där elektroniken susar, dioderna blinkar och avgaserna sprutar? Hur blir man ledig när semester innebär att man bara har ett par möten i veckan och kan öppna mailen tre i stället för trettiotre gånger om dagen? Jag tänker ibland att jag, trots min ringa ålder, fick vara barn på ett helt annat sätt än de som är barn idag. Jag fick min första mobiltelefon på min artonårsdag, och bara något år tidigare hade vi skaffat telefonuppringt internet som tjöt och pep i kapp med den som ville använda hemtelefonen. Jag växte upp utan Barbiedockor, utan Bratz, Teletubbies och Bilddagboken, och jag fick faktiskt vara barn. Jag tänker ibland, nej faktiskt, jag tänker ganska ofta, att får jag någonsin barn så är det tid jag vill ge dem. Tid att vara barn. Tid att gå i skogen och lyssna på träden som susar, och känna vitmossan och tallbarren dofta. Tid är inte längre någonting man får, tid  har blivit någonting man tar sig. Jag vill ge tid, för jag vill ha tid. Tid att leva. Tid att längta. 

/ Thérèse

P.S. Långsamhetens lov är en bok skriven av Owe Wikström (präst och professor i religionspsykologi) - jag har tyvärr inte haft möjlighet att läsa den ännu, men ser fram emot att göra det D.S

Läs även andra bloggares åsikter om tid, långsamhet, barndom, framtid, stress, samhälle

Sida vid sida

"Tvinga mig inte att överge dig

och vända tillbaka.

Dit du går, går också jag,

och där du stannar, stannar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud är min Gud.

Där du dör, vill jag dö,

och där vill jag bli begraven.

Herren må göra mig vad som helst -

endast döden skall skilja oss åt."
(Rut 1: 16-17)

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om foto, kärlek, trygghet, ruts bok, bibeln, äktenskap

Sommarkväll i gröngräset

Glass tillsammans med mannen i gräset i den värmande kvällssolen - ett härligt avslut på en riktigt intensiv jobbdag.

/ Thérèse

Tre positiva

• Jag har jobbat min sista dag för den här veckan och är nu ledig tre hela dagar i streck!

• Jag sitter i bilen på väg till landet, mitt paradis, med mannen, systern och djuren. För varje mil vi kör lättar molnen, regnet har upphört och solen träder fram.

• När jag kom hem från jobbet idag hade jag fått post från universitetet. Examensavdelningen. Det är faktiskt en mäktig känsla - jag har min examen! Visserligen bara den första av flera jag hoppas att ta, men hur är det man säger; "Även en världsomsegling börjar med att man knyter skorna".

/ Thérèse

Midsommarminne

I gårkväll packades väskorna, för så snart jag lyckats flexa mig hem från jobbet idag styr vi kosan mot huset på landet. Bort från staden, bilarna, människorna och trängseln, ut till djuren, naturen och friheten. Jag är helt slut och behöver verkligen en långhelg i mitt eget lilla paradis. Vädret ska visserligen bli trist, men det gäller både här i stan och på landet så det spelar egentligen ingen roll. Vi hade fantastiskt väder när vi firade midsommar där i fjol, så vi får väl minnas det när regnet öser ner. Just nu behöver jag en batteriladdare - med eller utan regn!

I fjol fick vi köpa färskpotatis synnerligen billigt ...

Jag såg min första häger som en gång i tiden gav området sitt namn

Vi snackade lite med åsnorna...

Jobbade massor i trädgården...

Plockade en massa fläder och tog hem till stan för att koka saft ...

Pratade med stora korthåriga kor...

... och lite mindre men långhåriga kossor :-)

Och plockade och rensade rabarber för att också dem ta med till stan! 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, längtan, landet,

(Fyrtio)fyra nyanser av grönt

Det är en himlarns tur att det är större aktivitet på balkongen och i fönsterkarmarna än det är i den här bloggen. Annars hade det inte blivit mycket till grönsaker! Här hemma råder nu fyra (eller fyrtiofyra) nyanser av grönt; högt och lågt och i alla skrymslen och vrår växer något grönt. Paprikan är grön; tomaterna är gröna; fikonen är gröna; sockerärtorna är gröna... Så nog händer det saker, även om det är dött som i graven här i bloggen. Min kropp har ännu inte riktigt vant sig vid det där med att heltidsarbeta - som bortskämd student är jag inte riktigt van vid att plåga mig upp i arla morgonstund och inte komma hem förrän till aktuellt. Det brukar ta några veckor att acklimatisera sig, så snart är jag på banan igen. Om inte annat väntar en tur till paradiset till helgen - det ska bli helt fantastiskt!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om balkong, grönsaker, odling, krukodling, paprika, tomat, fikon, sockerärtor

Söndagsglädje

Idag är jag sommarglad. Det är söndag och jag är ledig. Det är faktiskt de första dagarna sedan förra sommaren som jag verkligen är ledig. Inget jobb. Ingen pågående kurs. Ingen skola över huvud taget. Den allra sista uppgiften lämnade jag i min lärares fack i fredags efter jobbet - nu är jag fri. Tio veckor av enbart jobb, ingenting annat. Det är så fantastiskt! Igår cyklade mannen och jag till Staffanstorp och tittade på fickparker, idag var vi på köpcentret och handlade lite kläder. Jag är ledig. Det är sommar. Det finns ingenting annat att göra än att jobba och att leva. Jag lever med den vackraste mannen, jag har en underbar lägenhet, härliga husdjur och mängder av krukor och odlingar. Idag är jag bara så djupt tacksam för allt jag fått, för allt jag har, och för allt jag håller så innerligt kärt. Under så lång tid var livet något helt annat. Det jag har idag är stort. Det är stort.

Bara att få ha min underbara rödrutiga kjol gör mig barnsligt glad - rutor och spets, hur kan man inte bli lycklig av det?

/ Thérèse

P.S. Jag har fastnat i ett Ally McBeal-beroende och återupplever nu högstadiet genom att lyssna på Tell him med Vonda Shepherd - det är 2 minuter och 48 sekunder av pepp, glädje och styrka. Lyssna!

Läs även andra bloggares åsikter om glädje, tacksamhet, sommar, gott liv

Sommarlycka

Idag är en bra dag. En så där alldeles vanlig och vardaglig, men alldeles fantastisk dag. En av alla de tusentals normalgrå dagar, som fått en unik guldpläderad inramning.

Jag sitter på en bänk i solskenet och väntar på bussen ut till plantskolan och landet. I öronen pumpar peppigt poppig schlagermusik som får mina ben att vilja dansa. Trots att klockan bara är nio på morgonen så värmer solen, och skvallrar om en lång och ljuvlig sommardag.

Igår lämnade jag in terminens sista hemtenta. I helgen ska jag skicka in min formella examensansökan. Nu har jag en hel sommar framför mig där jag bara ska jobba heltid, och inte läsa en endaste skolrelaterad rad alls vid sidan om. Idag ska jag jobba några timmar på plantskolan, sen kommer maken och hämtar upp mig för en cachingutflykt utmed kusten. Picnic, solsken, kärleken och hunden-det kan inte bli bättre! När man jobbar precis hela sommaren blir det extra viktigt att ta vara på de lediga stunderna, och verkligen skapa en semesterkänsla.

Ja, idag är jag lycklig. Skolan är över, solen värmer och jag har en hel sommar framför mig med en enda sysselsättning. Det är en helt underbar känsla. Ha en fin helg!

/Thérèse

Väderplan

Jag längtar efter sommaren. Den var ju här som hastigast under första halvan av maj, med sedan dess tycker jag mig inte ha sett skymten av den. Det regnar, är grått, rått, trist och kyligt. Fast på något sätt är ju regnet också rogivande. Jag har haft oerhört mycket skolarbete de sista veckorna, och det är klart att sommarvärme inte direkt hade ökat studiemotivationen. Nu väntar en regnig helg och mängder av plugg, men sen tycker jag att vi kör soliga helger rakt av, hela sommaren igenom. Kan vi komma överens om det? På måndag börjar jag nämligen jobba på onkologen, och jobbar sedan alla vardagar fram till slutet på augusti. Ska det bli någon ytterligare solbränna på den här kroppen, måste den alltså exponeras för sol antingen efter klockan 17 på vardagar, eller under någon av helgens två dagar. Förra sommaren slog det inte fel många veckor: strålande sol under vardagarna (och därmed olidligt varmt på avdelningen) för att sedan bli hällregn till helgen. Nu tycker jag att jag är ute i så pass god tid med min väderbeställning att den faktiskt bör kunna uppfyllas. Så nu vänder vi på det i sommar; regn under veckorna (och därmed svalt och skönt arbetsklimat) och strålande sol från fredag klockan två. Deal?

Mårbackan trivs gott på balkongen, skyddad från regnet men ordentligt med ljus och värme

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om väder, sommar, värme, längtan, sommarjobb, onkologen, måbacka, pelargon

Ketchupeffekten strikes again

Jag påbörjade det här inlägget i söndags kväll. Sedan försökte jag avsluta det i måndags, i går och nu sitter jag här igen. Jag ville första skriva om ännu en helg som passerat, och att jag har klarat av ytterligare två dagar på plantskolan. Jag tänkte skriva många och långa rader om hur jag trivs där, och hur jag trivs på ett sätt jag aldrig riktigt trott var möjligt. Sen ville jag berätta om hur timmarna i växthuset, med händerna i jorden och plantorna mellan mina fingrar, genererar mängder av tankar, drömmar och framtidslängtan. Men jag skulle också kunna skriva om hur mycket jag gläds över livet, över alla möjligheter och allt jag lär mig. Om hur jag, ursäkta mitt tjat, älskar min balkong och allt som växer där. Jag hade kunnat berätta om sockerärtorna som blommar, om paprikan som jag skolat om, om blommorna jag börjar skymta på tomatplantorna, eller om fikonträdet som blir fylligare för var dag. Och ville jag inte skriva om något av detta hade jag kunnat berätta att jag syrenen slog ut igår, och att hägg och syren blommar samtidigt här i Lund och sprider fantastiska dofter på hundpromenaderna.

Men.

Och just det - rapsen börjar slå ut!

Jag hinner tyvärr inte berätta om något av detta. Den i mitt liv snarast famösa ketchupeffekten har slagit till med full kraft och timmarna på dygnet är ständigt för få. Hälften av det jag gör är roligt, hälften är mest bara måsten. Jag har precis påbörjat en masterkurs i samhällsvetenskapliga metoder som har bjudit på lite för många administrativa vurpor för att jag ska vara helt glad. Dessutom har jag fortfarande kvar uppsatsen i sociologikkursen jag läser på halvfart, så studietempot är nu uppe i hundrafemtio procent. Det i sig är inget ovanligt eller särdeles ohanterligt, men i kombination med jobb och ett stort sidoprojekt (som jag snart kan berätta mer om!) så blir det lite tight. Jag kommer börja jobba heltid på onkologen innan jag avslutar masterkursen, men tack och lov efter att sociologikursen är slut. Men vet ni, efter den 3 juni jobbar jag bara heltid. Då lovar jag mer regelbundna uppdateringar!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om tidsbrist, jobb, studier, livet

Sköna gröna maj?

När jag i morse bläddrade igenom mina vänners statusuppdateringar på facebook, blev det strax tydligt att det snöat i stora delar av landet. Från Stockholm, Göteborg, Örebro och Karlstadtraken kom uppdateringar om vit nederbörd. Här i Lund har vi ännu sluppit snön - även om här faktiskt kommit några små hagelskurar - men attans vad kallt det blivit! Från att det i lördags var nästan tjugo grader varmt, visar termometern i skrivande stund ynka fyra plusgrader. Var tog våren vägen? I april var det nästan försommar, nu verkar det som att vi hoppat bakåt två månader i tiden, och jag har haft både mössa och vantar när jag cyklat till skolan de senaste dagarna. Det är i tider som dessa jag är djupt tacksam för den inglasade balkongen. Trots den påtagliga temperaturdippen är det fortfarande full fart där ute. Fikonträdet är översållat av blad, så nu väntar vi bara på frukterna också. I morotsurnan måste jag ta tag i det jag är allra sämst på när det kommer till odling - att gallra. Trots att jag intellektuellt sett inser att man inte kan odla fem morötter per kvadratcentimeter utan att det blir mycket skruvade morötter, bär det mig ändå emot att dra upp de små liven... Men det måste göras. Även dillen har kommit en bra bit uppåt, och det är snart dags att plantera om paprikaplantorna. De står fortfarande i krukorna där jag sådde dem tre och tre, och skulle må bra av lite ny jord och bättre utrymme. Tomaterna får klara sig ytterligare någon eller några veckor i sina nuvarande krukor, men de närmar sig en halv meter i höjd och är duktigt yviga, så snart är det dags för större husrum även för dem. Har jag sagt att jag älskar min balkong?

Det är inte bara jag som älskar balkongen förresten! Även katterna - här Saga - uppskattar värmen och grönskan här ute.

Strax ska jag bege mig iväg och tala om självskadebeteende hos ungdomar hos en teologgrupp här i Lund. Men eftersom det hällregnar ute och jag fått nog av blöta cykelturer de senaste dagarna så blir det nog banne mig bussen i stället!

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om regn, aprilväder, snö, maj, balkong, husdjur