För drygt tio år sedan lämnade jag mitt föräldrahem och flyttade ihop med en klasskamrat. I och med det övergav jag en stor villaträdgård med otaliga fruktträd, trädgårdsland och odlingsmöjligheter till förmån för en lägenhet på sjunde våningen. Jag har vuxit upp med en mor med ett stort trädgårdsintresse, och har sedan barnsben varit med när äppelträden beskurits och rosenbuskarna planerats. Kontrasten mellan livet i villa och livet i lägenhet blev därför skarp. Men, förutom att jag välsignats med en trädgårdsintresserad mor, har jag också givits en påtaglig envishet. I stället för att konstatera att ”på sjunde våningen i en lägenhet utan balkong kan man omöjligtvis odla någonting alls” bestämde jag mig för det motsatta. Självklart går det att odla! Så jag plockade fram två kakburkar i plåt, fyllde dem med den billigaste jord jag hittade i mataffären och strödde ut dillfrön i den ena och plocksallat i den andra. Min rumskamrat, som jag vid den tidpunkten för övrig inte hunnit lära känna särdeles väl, betraktade mina förehavande med en sund portion av skepsis men lät mig ändå hållas. Och några veckor senare kunde vi faktiskt liva upp våra annars ganska spartanska studentsmörgåsar med färsk sallad, och strö nyklippt dill över potatisen. Trots att det, teoretiskt sett, inte ska vara särskilt fördelaktigt att odla sallad i en plåtlåda utan varken dränering, näring eller solljus smakade våra gröna grödor alldeles förträffligt för två fattiga studenter. Och mitt envisa ego hade fått sig ett rejält uppsving.
Under det decennium som har passerat sedan jag kunde avnjuta min första kakburksodlade sallad, har jag fått höra otaliga gånger att ”det inte går”. Man kan inte odla ditten inomhus och man kan absolut inte odla datten i en balkonglåda. Och ska man odla det där så måste man djupgräva i ett trädgårdsland, för det går absolut inte att odla i kruka! Möjligen har jag lärt mig att kanalisera den ensvishet jag begåvats med redan som artonåring, men den har sannerligen inte minskat i intensitet. Så snart jag får höra att ”det inte går” att odla, tolkar jag det som en direkt utmaning – det är klart det går!
 |
| Vitkål - ett bra försök? |
Jag har flyttat åtskilliga gånger sedan den första lägenhet som jag delade med min klasskamrat, men gemensamt för de alla är att de saknat trädgård. De allra flesta gånger har jag haft en balkong att tillgå, men under vissa perioder inte ens det. När jag två och ett halvt år sedan flyttade till Skåne fick jag, förutom ett mycket fördelaktigt klimat ur odlingssynpunkt, också en gudomlig balkong. Sjutton kvadratmeter stor. Till dags dato har denna balkong hyst timjan, dill, plocksallat, tomater, potatis, smultron, amerikanska blåbär, morötter, paprika, basilika, sockerärtor, gul lök, olivträd, fikonträd och ett kärnsått körsbärsträd min make grävt upp åt från platsen där vi förlovade oss. Det enda jag hittills misslyckats med är, av skäl som kan tyckas uppenbara, vitkål. Övrigt har levt och frodas oklanderligt. Så alla uttalanden om att "det inte går" tar jag numera med en rejäl nypa salt - för det allra mesta går faktiskt alldeles utmärkt att odla även utan trädgård. Men det är klart att det inte skadar med en smula kreativitet, uppfinningsrikedom och odlarglädje!
/ Thérèse
