måndag 31 januari 2011

Marängmani

När maken och jag gifte oss i början på september bakade jag våra bröllopstårtor själv. Det gick åt en hejans massa äggulor till alla krämer, fyllningar och sockerkaksbottnar, men påfallande få äggvitor. På svärmors uppmaning frös jag in dem i påsar och byttor för framtida bruk, men vi har ärligt talat varit ganska dåliga på att använda dem. Men vad gör man enklast och godast av äggvitor - maränger så klart! Så ikväll har vi gjort två omgångar maränger, och i skrivande stund har vi blott en omgång kvar ... Den första gick åt till sista smulan när vi tittade på Sherlock Holmes - har jag sagt att jag älskar SvtPlay?

Marängerna som överlevde Sherlock Homes ...

Recept för omkring 30 maränger:

1 d äggvita (ca 3 ägg) *
2 dl socker *
½ krm ättika eller citronsaft*

Vispa äggvitan och ättikan på låg hastighet och vispa ner hälften av sockret, lite i taget. När du har tillsatt 1 dl socker, öka hastigheten och vispa på högsta effekt till smeten är blank och krämig - skålen kan då vändas upp och ner utan att innehållet rinner ut. Vänd försiktigt ner den sista decilitern socker och klicka ut smeten på ett bakplåtspapper. Grädda i mitten av ugnen på 130 grader tills marängerna lossnar från pappret, det tar 45-60 minuter. Låt svalna på ett galler och ät sedan med stor glädje!

* ekologiskt alternativ finns

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Möbelpyssel, del I

För åtta, tio år sedan fick jag ett bord med fyra stolar av min mamma, som hon i sin tur fått av en vän, som hon i sin tur... ja, ni förstår. Det var ett matbord med plats för fyra och med en extra klaff som gör bordet rymligt och fint. Bordsskivan var klarlackad furu, benen var vitmålade och stolarna - som egentligen inte hörde till bordet - vitmålade om än lite avskadva. Som den fattiga gymnasist jag var tog jag självklart emot möblemanget med öppna armar, och även om både bordet och stolarna hade mått bra av en rejäl ansiktslyftning blev den inte gjord. Det var först förra sommaren som jag och mannen gav oss i kast med bordsskivan, ett projekt som kom att bli en riktigt svettig historia. Jag ville ha ett vitlaserat bord, vilket innebar att den hårt lackerade bordsskivan behövde slipas ner ordentligt, för att sedan vitmålas och lackas på nyt. Vi äger ingen slipmaskin och jag tänkte i mitt stilla sinne att två kvadratmeter bordskiva - det kan väl inte vara någon match? Jag ångrade mig bittert efter en halvtimme, men tre dagar och åtskilliga svordommar, handblåsor och ömmande knän senare var bordet faktiskt renslipat. Och vitmålat. Och lackat. Och riktigt, riktigt snyggt! 
Före och efter slipning men utan färg och lack
Så här ser det ut idag, vitmålat och lackat med en övervintrad amaryllis som prydnad
Nu har det gått ett och ett halvt år sedan bordet blev åtgärdat, och vi har äntligen givit oss i kast med stolarna. Till de fyra stolarna jag fick tillsammans med bordet har maken sytt nya stolsdynor, och de två extrastolarna  som maken köpt på loppis är jag i full färd med att klä om i samma tyg som de nya dynorna. Med lite tur kommer bilder senare idag!

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 30 januari 2011

Landet i stan


Även om vi inte bor på landet, så bort vi så långt från stan man kan komma för att samtidigt fortfarande bo i stan. Stadsbussen har sin vändhållplats här vid våra hus, och rent krasst så ligger det faktiskt inga hus längre österut i Lund än just de där vi bor. Efter våra hus väntar åkrarna. Så här när frosten och tjälen är hård kan vi ibland ta oss en långpromenad över åkrarna, där hunden kan springa fritt och försöka jaga harar bästa hon kan - de är ju ändå alltid överlägsna löpare. Idag var den bara någon enstaka minusgrad och strålande sol, så vi tog en riktig långrunda. Det var alldeles klart över fälten här hos oss, och när vi på hemvägen skymtar Turning torso och Öresundsbron låg bara ett svagt soldis över Malmö. 

När jag står där ute, mitt på fälten, med solen i ögonen och den gnistrande, glimmande snön och skaren, med maken vid min sida, hunden kring fötterna, tiotals lekfulla harar en bit bort och en stor hjord hjortar på behörigt avstånd är det svårt att inte bli rent lyrisk. Det är nästan smärtsamt vackert, det är så att ögonen tåras av allt det jag omsluts av: det öppna, av det rena, lugna klara. Det är lycka i sin allra ädlaste form och jag är så oerhört tacksam att vi ännu en tid har det alldeles utanför knuten. 
En liten "oas" mitt på åkern

En del av hjorthjorden 
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hoya Bella

I höstas höll jag en föreläsning i Göteborg, och i stället för att få en blombukett som jag skulle baxa med mig på tåget hem till Lund, fick jag i stället en blomstercheck. En mycket uppskattad variant! För några veckor sedan valde jag och maken därför ut en porslinsblomma, Hoya Bella, som nu står här hemma i vardagsrumsfönstret. Jag har aldrig tidigare haft någon typ av Hoya, men tycker väldigt mycket om dem. Det ska bli väldigt spännande att se hur den klarar sig - och om katterna kan låta bli att slakta den!
Hoya Bella
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 29 januari 2011

Fast det är klart ...




... en amaryllis i vas är ju inte så himla illa i alla fall, trots att de inte bjuder på några som helst vårkänslor. 
Löken invaderades av bananflugor för en vecka sedan men jag hade inte hjärta att slänga ut den här ståtliga knoppen. Nu står den i stället i en gammal saftflaska och jag håller tummarna för att den ska orka slå ut helt och hållet, trots att den var ilsket grön när jag tvingades kapa den. Så okej då - det finns fördelar även med vintern!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Jag ljuger så bra

Eva som driver bloggen Med fingrarna i (j)orden berättade i går att våren redan knackat på hos henne och visade bilder på en tapper blommande pensé, en julros och några uppstickare till lökar. För att det inte ska uppstå några som helst tveksamheter känner jag mig nödgad att meddela - jag är inte avundsjuk. Inte alls. Jag känner ingen som helst längtan efter vår, värme och grönska. Inte alls. Jag har inget emot att det är vår i någon annan del av landet, när vintern fortfarande härjar i utkanten av Lund. Jag fortsätter gärna njuta av denna semivinter med grusbetäckta snöhögar, livsfarliga isfläckar varvat med rullgrus. Tjocka vinterjackor som gör en orörlig och iskalla promenader med hunden är helt fantastiskt. Spirande knoppar och färgglada penséer känner jag inget som helst behov av eller längtan till. Inte alls faktiskt...

Ingen vintergäck här inte!
Och islila krokus - varför längta efter det?

Magnolia - nej vet du vad - det vill jag inte veta av!
/ Thérèse
Dagens soundtrack: "Jag ljuger så bra" men Linda Begtzing
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 28 januari 2011

Ingefära

För fyra år sedan fick jag på allvar upp ögonen för en till utseendet väldigt beskedlig knöl – ingefära. Det var en kall sås (som jag för övrigt fortfarande rör ihop med stor glädje!) gjord på creme fraiche, rårivna morötter, lite flytande honung och färsk, fint riven ingefära som blev min inkörsport till denna asiatiska, tropiska ört. Inom alternativmedicinen och ayurvedan* är ingefära något av ett multipreparat. Där används roten mot allt från illamående och gaser till förkylning, huvudvärk och reumatism. För min del är ingefäran främst en ingrediens i matlagningen och dess eventuella läkande effekter tar jag helt enkelt som en bonus.

Kall sås och ingefärsmarinerad qorn
Förutom till min kalla sås, använder jag ingefära bland annat som färstärkare när jag gör yogite, i grytor tillsammans tillsammans med curry och kanel, i marinader till grillade qornfiléer eller till honungsglaserade ungsstekta morötter. Det goda med ingefära är att roten går utmärkt att lägga i frysen om man inte hinner använda upp hela innan den skrumpnar eller i värsta fall möglar. Till sommarens projekt ingår just ingefära, något jag aldrig tidigare testat. Jag har surfat runt på både svenska och engelska odlingssighter och kommit fram till att det tveklöst är värt ett försök.

Man använder en färsk knöl köpt i mataffären, med fördel en med flera ”ögon” eller ”knoppar”. På de svenska sidorna verkar mars-april vara bästa tiden för plantering. Knölen planteras i porös, fuktig såjord i en kruka något större än själva roten. Beroende på var man läser ska man antingen täcka roten med ett tunt lager jord, eller låta ungefär halva roten befinna sig över jordytan. För att simulera det tropiska klimat från vilken ingefäran härstammar kan man trä en plastpåse (genomskinlig) över krukan som placeras på varm plats. Ingefäran gror som bäst i en temperatur mellan 24 och 27 grader. Efter fyra till sex veckor har knölen börjat rota sig och skjuta skott, och ska krukan placeras så ljust som möjligt. När temperaturen håller sig över tio grader kan man låta plantan stå ute i en stor hink, och knölarna skördas på samma sätt som potatis till senhösten, då plantan också brukar vissna ner.

Ingefäran flygs ofta till Sverige från världens alla hörn, så jag hoppas verkligen att jag lyckas dra upp ett gäng knölar. Fortsättning följer – var så säker!

/ Thérèse
* den traditionella indiska medicinvetenskapen
Läs mer om ingefära och odling här, här, här och här
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 27 januari 2011

Äventyrskorre

Jag vet att alla inte är lika (sjukligt) besatta av ekorrar, men jag kan verkligen inte låta bli att fascineras. Under dagens morgonpromenad passerade vi återigen ekorrnästet, och upptäckte snart att vi var iakttagna av den lille krabaten nedan. Under flera minuter sprang hen runt på marken, rusade upp i trädet till en stor nöthalva, ner igen och klättrade runt bland rötterna. Hela tiden stod jag, maken och hunden på bara några meters avstånd. Plötsligt for hen rakt upp i trädet, korsade gångbanan högt ovanför våra huvuden och gav sig in i nästa trädtopp. Mitt framför ögonen på oss, och på ett tjugotal högljutt skrikande kajor, slängde den sig in i ett av de större fågelbona och försvann ur vårt synfält. När jag ytterligare flera minuter senare vände mig om satt den, eller dess polare, i godan ro och betraktade oss från andra sidan gångvägen. Hur den tog sig ur boet, eller vad den egentligen hade där att göra, är för mig en gåta. Borde inte ekorrar vara rädd för kajor - inte tvärt om? Eller så var det helt enkelt en mycket äventyrlig korre vi sprang på idag.
Men hej - titta på mig då!

Fel håll - HÄR är jag ju!

Profil kanske, är det snyggare?
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En början

Fram till för ungefär tre år sedan köpte jag så mycket ekologisk och KRAV-märkt mat som möjligt. Allt från frukt och grönt, till mejeriprodukter, socker, kaffe och mjöl. Sen inträffade två saker under kort tid, som mer eller mindre omöjliggjorde för mig att fortsätta handla så mycket ekologiskt. Dels konstaterades att jag var  laktosintolerant, och dels började jag studera. Tack och lov finns det ett rikt utbud av laktosfria mejeriprodukter, men priset är högt (en liter mjölk kostar i snitt 19 kronor) och för tre år sedan fanns så vitt jag minns inte en enda produkt som både var laktosfri och ekologisk. Tyvärr innebar kombinationen av den ökade kostnaden för laktosfria produkter och den sänkta månadsinkomsten att jag inte längre hade råd att köpa ekologiskt i den utsträckningen jag önskat. 

Som jag skrivit tidigare har jag länge haft ett stort odlingsintresse, men frånsett lite örter och sallat hade det främst handlat om blommor och växter. Men tanken på att återigen äta mat som innehöll tillsatser, gifter och allehanda ämnen som jag ogärna ville sätta i mig, väckte längtan att börja odla själv. 

Under ett par månader förra sommaren köpte vi varken lök eller tomat - vi plockade dem direkt från balkongen. Samma sak med morötter, de vi själva åt kom från balkongen, men de hunden (!) äter fick vi köpa i mataffären för att det skulle räcka till. Flera middagar kunde vi äta egenodlad potatis, och blåbärsbuskarna gav oss ett par mumsiga efterrätter. Så sent som i eftermiddags när jag lagade middag plockade jag fram basilika och hemkokt tomatsås ur frysen, och i går använde jag både fryst gräslök och basilika samt torkad timjan - allt som vi odlat själva. Med fjolårets odlingar i minne - vad som var framgångsrikt och vad som var mindre lyckat - planerar jag nu årets odlingar. Även om självhushåll ligger mycket långt bort i tiden, är känslan av att äta mat man odlat själv oerhört tillfredsställande. För att inte tala om hur mycket godare det är!
Spiralmorötter från 2009 - så kan det gå när man slarvar med att gallra!
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 26 januari 2011

Dagens goda

Bild lånad från Skellefteå kommun
Dagens goda nyhet står förvånansvärt nog Lokaltidningen Lund för. De skriver att alla Lundabor, inte bara villaägare, snart kommer att ha möjlighet att sopsortera matavfall! Ett par bostadsområden inom det kommunala bostadsföretaget LKF har fungerat som pilotområde, med gott utfall. Under 2011 och en bit in på 2012 ska nya kärl, avsedda för återvinning av matavfall, distribueras till samtliga kommunens hushåll. Matavfallet används sedan av Lunds kommun för att göra biogas och biogödsel.

Jag och min man bor hos LKF och har redan idag väldigt goda möjligheter att återvinna, något vi ser som en stor fördel med vår hyresvärd! Femtio meter från vår ytterdörr finns möjlighet för oss att slänga och sortera tidningar, kartong, färgat- och ofärgat glas, hård- och mjuk plast, metall, batterier, lysrör och så klart vanliga hushållssopor. Det enda vi verkligen saknat är möjligheten att också sortera just matavfall. Inte så konstigt kanske, med tanke på att matrester står för mellan 30 och 40 procent av hushållsavfallet, enligt Lena Wallin på Lunds renhållningsverk*. Vi har hittills haft en liten minikompost på balkongen där vi slängt ogräs och liknande från odlingarna, men då och då har vi också fuskat och slängt exempelvis potatisskal eftersom behållaren i alla fall är sluten (men egentligen måste behållaren vara "skadedjurssäker och isolerad" och komposteringen anmäld till kommunen). Därför känns det underbart att möjligheten att sopsortera matavfall snart kommer bli verklighet - ju förr desto bättre!

/ Thérèse
* Intervju i Lokaltidningen
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tji fick jag!

Klart jag är medveten om att det är aningens naivt att längta efter vår redan i januari, även om man bor i Skåne. Men när det i gårkväll började falla lapphandskar från himlen, då kände jag allt att någon retades onödigt mycket med mig. Jag kan stå ut med de isiga snöhögar vi haft kvar som rest från en lång och vacker vinter, men jag känner inget som helst behov av att tillföra ny snö. Men det är nog bara att gilla läget - det är ju trots allt bara januari.
Kaveldunets cigarrer fick sig en köldknäpp i den nyfrusna dammen

Tack vare min syster har vi i alla fall lite vårkänslor på köksbordet
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 25 januari 2011

En envis utmanare

För drygt tio år sedan lämnade jag mitt föräldrahem och flyttade ihop med en klasskamrat. I och med det övergav jag en stor villaträdgård med otaliga fruktträd, trädgårdsland och odlingsmöjligheter till förmån för en lägenhet på sjunde våningen. Jag har vuxit upp med en mor med ett stort trädgårdsintresse, och har sedan barnsben varit med när äppelträden beskurits och rosenbuskarna planerats. Kontrasten mellan livet i villa och livet i lägenhet blev därför skarp. Men, förutom att jag välsignats med en trädgårdsintresserad mor, har jag också givits en påtaglig envishet. I stället för att konstatera att ”på sjunde våningen i en lägenhet utan balkong kan man omöjligtvis odla någonting alls” bestämde jag mig för det motsatta. Självklart går det att odla! Så jag plockade fram två kakburkar i plåt, fyllde dem med den billigaste jord jag hittade i mataffären och strödde ut dillfrön i den ena och plocksallat i den andra. Min rumskamrat, som jag vid den tidpunkten för övrig inte hunnit lära känna särdeles väl, betraktade mina förehavande med en sund portion av skepsis men lät mig ändå hållas. Och några veckor senare kunde vi faktiskt liva upp våra annars ganska spartanska studentsmörgåsar med färsk sallad, och strö nyklippt dill över potatisen. Trots att det, teoretiskt sett, inte ska vara särskilt fördelaktigt att odla sallad i en plåtlåda utan varken dränering, näring eller solljus smakade våra gröna grödor alldeles förträffligt för två fattiga studenter. Och mitt envisa ego hade fått sig ett rejält uppsving.


Under det decennium som har passerat sedan jag kunde avnjuta min första kakburksodlade sallad, har jag fått höra otaliga gånger att ”det inte går”. Man kan inte odla ditten inomhus och man kan absolut inte odla datten i en balkonglåda. Och ska man odla det där så måste man djupgräva i ett trädgårdsland, för det går absolut inte att odla i kruka! Möjligen har jag lärt mig att kanalisera den ensvishet jag begåvats med redan som artonåring, men den har sannerligen inte minskat i intensitet. Så snart jag får höra att ”det inte går” att odla, tolkar jag det som en direkt utmaning – det är klart det går!
Vitkål - ett bra försök?
Jag har flyttat åtskilliga gånger sedan den första lägenhet som jag delade med min klasskamrat, men gemensamt för de alla är att de saknat trädgård. De allra flesta gånger har jag haft en balkong att tillgå, men under vissa perioder inte ens det. När jag två och ett halvt år sedan flyttade till Skåne fick jag, förutom ett mycket fördelaktigt klimat ur odlingssynpunkt, också en gudomlig balkong. Sjutton kvadratmeter stor. Till dags dato har denna balkong hyst timjan, dill, plocksallat, tomater, potatis, smultron, amerikanska blåbär, morötter, paprika, basilika, sockerärtor, gul lök, olivträd, fikonträd och ett kärnsått körsbärsträd min make grävt upp åt från platsen där vi förlovade oss. Det enda jag hittills misslyckats med är, av skäl som kan tyckas uppenbara, vitkål. Övrigt har levt och frodas oklanderligt. Så alla uttalanden om att "det inte går" tar jag numera med en rejäl nypa salt - för det allra mesta går faktiskt alldeles utmärkt att odla även utan trädgård. Men det är klart att det inte skadar med en smula kreativitet, uppfinningsrikedom och odlarglädje!

/ Thérèse

söndag 23 januari 2011

Längtan

Min vårlängtan har nog slagit rot i mig tidigare än vanligt. Min minibibel "Handbok för köksträdgården" av Lena Israelsson ligger uppslagen på köksbordet, och jag läser och planerar inför vårens och sommarens odlingar. I fjol odlade vi med gott resultat timjan, dill, plocksallat, tomater, potatis, smultron, amerikanska blåbär, morötter, paprika, lök och basilika och jag klurar nu på vad som ska bli årets utmaning. Det ska också bli spännande att se hur vårt fikonträd och våra två olivträd som vi fick i bröllopspresent har klarat vintern på balkongen - de står förstås ordentligt inpackade och ser faktiskt ut att vara vid liv! När jag var ute och gjorde en första okulärbesiktning av balkongens övervintrare såg dessutom vårt kärnsådda körsbärsträd ut att ha klarat sig. Nu är det bara i akut behov av större utrymme för att få plats med alla rötter! Åh, jag längtar!
Tomatplanta sen i fjol
/ Thérèse

torsdag 20 januari 2011

Vintervila

Här i Lund har vi haft snö i nästan två månaders tid. Från november till januari vilket nog bör ses som någon slags rekord. I förra veckan började det dock töa, och trots att värmen tvekar en smula och gav oss nattfrost natten som gick, så är snön borta från de stora ytorna. Kvar ligger plogade snöhögar och packad is, men den är jag rädd att vi inte blir av med än på många veckor. Idag lyser solen från en januariklar himmel, och termometern har precis vågat sig över nollan. På förmiddagens långpromenad med hund och make kände jag den där försiktiga, försiktiga doften av förändring. Av vad som komma skall. Av våren. Att vi dessutom sprang på en pigg liten ekorre gjorde ju inte saken sämre direkt. Än är det lång tid kvar, men det kommer, det rör på sig, det växer och lever under snöhögarna. Oh, så jag längtar!

/ Thérèse