Resan mot den godare maten, del II

När jag till sist lyckats frigöra mig från ätstörningen hade jag levt med den, ständigt närvarande i mitt liv, i över ett decennium. Jag avskydde sjukdomen och var fast besluten om att aldrig någonsin gå tillbaka till självsvält, men rädslan för att falla var stor. Jag älskade egentligen mat och olika smakupplevelser, trots att den under halva mitt liv varit förknippad med oerhörda skamkänslor (en ”bra” anorektiker får inte njuta av mat) och stark ångest. Efter min renodlade färdigmatsdiet som varade unde något år, började jag längta efter något mer. Jag ville vidga vyerna. Bredda smakregistret en aning. Jag hade accepterat min nya kroppshydda och hade försonats med tanken på att också jag var beroende av mat för att överleva. Men jag var svältfödd på matglädje. Många av mina vänner led antingen själva av en ätstörning, eller så var de utpräglade köttätare (själv var jag vegeterian). Ingen den bästa inspirationen för någon som gått vilse i matdjungeln.

Men en alldeles speciell vän hade jag, som kom att spela stor roll. Hon var också vegeterian och berättade för mig om ekologisk mat. Jag hade själv aldrig riktigt reflekterat över det: visst hade jag sett KRAV-stämpeln, men något djupare intresse kan jag inte påstå att jag hade. Det var väl mat precis som allt annat? Min vän är en väldigt god vän på så vis att hon inte pådyvlar någon annan sina åsikter, men när man visar intresse delar hon väldigt gärna med sig av sin kunskap. Och hon var fast övertygad om att ekologisk kost var att föredra, av en lång rad olika skäl. Skäl som jag i hög utsträckning höll med om. På kort tid bytte jag ut den ena produkten efter den andra i mitt kylskåp. Mitt val att börja handla mer ekologiskt ledde till en för mig oväntad men positiv bieffekt: färdigrätterna kom snart att lysa med sin frånvaro, och mejeriprodukterna jag köpte var inte längre lightvarianter eftersom det (i alla fall under den första halvan av 2000-talet) helt enkelt inte fanns ekologiska lättprodukter. Valet var aldrig svårt – den ekologiska maten var helt enkelt godare. Delvis för att jag behövde laga mer mat på egen hand, men också för att det högre fettinnehållet i maten bar fram råvarornas egna smaker. Jag började inse att det där jag saknat och drömt om – genuint god mat – också fanns i verkligheten. Det var en värdefull och mycket god insikt.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om KRAV, ekologisk mat, ätstörning, genuint

Resan mot den godare maten, del I

När jag växte upp åt vi mycket färdigmat hemma, även om det på den tiden* snarare kallades halvfabrikat. Det var MammaScans köttbullar, Felix potatismos, Dennis hotdogs och Abbas fiskbullar. Egentligen var det ingenting konstigt med det - som akademikerbarn med två heltidsarbetande föräldrar var det ingenting jag reflekterade över, och heller ingenting jag for illa av. Vad som däremot gjorde mina föräldrar ont var att, när helgen kom och de hade tid och ork att trilla egna köttbullar och pressa eget potatismos, så ville varken jag eller min syster äta deras hemlagade varianter på vardagsmaten. Vi var alldeles för inkörda på de processade produkterna utan klumpar, ojämnheter och ordentlig smak. 

Som vuxen fortsatte jag länge att köpa halvfabrikat. Från min tidiga tonår och långt efter gymnasiet led jag av ätstörningar. Jag hade stora problem med att bedöma hur stor en vanlig portion egentligen var, och när jag var hungrig eller mätt. Färdiglagad vegetariska lasagne och Billys veggiepizza blev min räddning, tillsammans med morotsbiffar jag kunde värma i micron och äta med tzatziki köpt på glasburk. Jag behövde inte tänka, inte reflektera över vad jag åt, jag bara såg till att få det i mig. Det fungerade för att gå upp i vikt och avdramatisera ätandet, men det vore lögn att säga att jag njöt. Långt inom mig fanns ändå en längtan efter riktig mat. Efter något som inte bar en bismak av konserveringsmedel, socker, smakförstärkare, färgämnen och stabiliseringsmedel. Någonstans därinne vaknade under mina sista år i ätstörningsträsket en längtan efter något mer: något godare, något mer genuint, något som var mer än bara en sjukdomsbesvärjelse. 

* på det färgstarka åttiotalet

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om mat, barndom, ätstörning, matkvalité

Skogens guld

Minns ni det här inlägget jag skrev i början av juli? Det handlade om att jag, trots min starka kärlek till Skåne, saknar tre saker: blåbär, kantareller och lingon. Inlägget skrev jag eftersom jag samma dag plockat mina första blåbär sedan jag flyttat till Skåne. Dagen därpå kokade jag dessutom underbar blåbärssylt och gjorde en minst lika underbar blåbärspaj. Kvar på listan över det jag saknar är alltså kantareller och lingon. Och självklart skriver jag det här inlägget eftersom jag faktiskt plockat lite av skogens guld i helgen. Och vad bättre är: vi hittade gott om kantarellringar med mängder av katarellbebisar. Med oss hem fick vi "bara" ett fåtal liter svamp, men markerna vi plockade i lovar ytterligare tiotals liter så snart de små vuxit till sig. I helgen har jag därför ätit smörgåsar med smörstekta kantareller, kantarellgryta och i skrivande stund gör maken varma smörgåsar i ugn med kantarellstuvning. Smakmässigt himmelrike. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om kantareller, skåne, blåbär

Sommarfika

Trädgårdsplockade hallon, lättvispad grädde, ångande kaffe och gyllene kvällssol. Vissa sommarkvällar andas verkligen magi. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om hallon, bär, grädde, sommar, njutning

Ananaskaka

En av mina absoluta favoritkakor är en som en bjöd på till ett styrelsemöte för ett antal år sedan. Det är en mycket sympatisk kaka som både kräver få ingredienser, som är exemplariskt enkel att tillreda och som dessutom är ätklar på mindre än en timme. Receptet finns i en rad utförande på internet, men så här brukar jag göra.

Du behöver:

150 g Smör; smält * (flytande margarin funkar ypperligt för latmajan)

3 dl Vetemjöl *

1 dl Socker *

1 tsk Bakpulver

1/2 tsk Vaniljsocker *

Fyllning:

2 dl Cremé fraiché *

1/2 dl Socker *

1 Ägg *

3 tsk Vaniljsocker *

300 g Krossad ananas; avrunnen (eller en "större" burk, det är inte så noga)

Gör så här:

Smält smöret och rör ner mjöl, bakpulver, socker och vaniljsocker. Röran blir mjuk och degliknande. Häll den i en pajform och pressa den som ett vanligt pajskal. Häll den krossade ananasen i ett durkslag och låt vätskan rinna av. Rör sedan ihop cremé fraiché, socker, ägg, vaniljsocker och krossad ananas och häll ovanpå pajbotten. Grädda i 200° varm ugn i cirka 25 minuter. Låt svalna något innan servering. Till kakan är det gott med antingen en klick lättvispad grädde eller lite vaniljglass. 

* ekologiskt alternativ finns

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om recept, ananaskaka, lätt, snabblagat, bakning,

Digitalis

Fingerborgsblomman har fascinerat mig ända sedan barnsben. På landet växer det gott om den, och de var ju så otroligt passande att ha just som fingerborgar när man var liten. Mamma kom alltid med bannor om att blomman var giftig, men eftersom humlorna i tid och otid kröp in i de djupa blomstrutarna hade jag lite svårt att tro henne. Idag vet jag att fingeborgsblomman naturligt innehåller digitalis: ett hjärtstimulerande ämne som stärker hjärtats pumpförmåga vid hjärtsvikt. I höga doser är digitalis dock giftigt, och för höga eller för täta doser kan snabbt leda till förgiftning med allvarliga rubbningar av hjärtrytmen som följd. Däremot vet jag inte hur höga doser man kan få i sig bara genom att leka med fingeborgsblommor, men det behöver man kanske inte heller undersöka. Ruskigt vackra är de hur som helst att titta på - de här hittade jag i pappas trädgård i helgen!

Regnvåta första kvällen

I kvällssolen den andra kvällen ...

Och i närbild, med inneboende, den tredje kvällen

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om digitalis, fingeborgsblomma, foto, digoxin

Hästholmsbanan

Helgen har vi tillbringat i Mjölby hos min pappa, och det innebär förstås nya marker att cacha på. Sist vi var här var över nyår då snön låg djup och kylan var bister - inte de bästa förutsättningarna för lyckade cachingrundor. I helgen gick det dock bättre och vi har kunnat plocka av närmare tio gömmor i området. En alldeles särskild upplevelse var Hästholmsbanan - en järnväg som ursprungligen gick mellan Mjölby och Hästholmen men som sedan länge är avstängd. I utkanten av Mjölby går en gammal järnvägsbro över Svartån, och på den finns en av de cacher vi plockade. Efter lite klättring en god bit över vattnet kunde vi lägga händerna på gömman - bilderna nedan tillägnas Vanja!

Den gamla bron sedd från bilbron - cachen sitter en bit ner på stendfundamentet

På väg ut och upp på bron

Vyn in mot Mjölby - så otroligt lugnt och vackert!

Maken på väg upp från gömman

På väg hem igen; bron sedd från andra hållet

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om geocaching, Mjölby, Hästholmsbanan, Östergötland

Lavendelfägring

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om lavendel, fjäril, humla

Grön frukost

Filmjölk med ekologiskt råsocker, lite brutet knäckebröd och några generösa klickar av den hemkokta blåbärssylten. Två tända ljus som doftar lime och basilika - samma sort som vi hade på vår bröllopsfest - och en kopp te till det. Grönt och lugnt, och lite bra musik i spotify. En bra start på en lång dag!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om grönt, frukost, blåbär, blåbärssylt

Att fånga dagen

Det där med semester blir det inte mycket av i år. Jag började jobba en vecka innan skolan slutade, och jag kommer att ha en vecka ledigt (eller möjligen nästan två beroende på när uppropet blir) innan skolan drar igång igen i höst. Tidigare år har det känts fruktansvärt tungt, men i år känns det trots allt helt okej. Vi tar oss runt och gör små utflykter om kvällarna i den mån jag orkar, och på helgerna reser vi till landet eller gör lite längre turer här i Skåne. Eller till Östergötland, dit vi ska i helgen. Det blir carpe diem i koncentrerad form. Under de fyra timmarna på kvällen som jag har efter att vi ätit middag och innan jag borde sova, går det ändå att göra ganska mycket. Framför allt om man bestämmer sig för att stryka alla måsten. Igår kokade jag till exempel fyra burkar blåbärssylt och bakade en blåbärspaj. Bara för att det är så gott och för att jag älskar att pyssla i köket, trots att jag inte har tid. Det handlar om att hitta de där små sakerna som bjuder på semester- och ledighetskänsla. I helgen gick vi en fyratimmarspromenad i Södra Sandby, och hittade bland annat en gömd lekplats med en linbana. Den var jag självklart tvungen att provåka både en och fem gånger. För att känna vinden i håret, pirret i magen och friheten i hela kroppen. För att ta vara på det lilla. 

Undrar vem som uppskattade åkturen mest - matte eller vovve?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om semester, sommarjobb, ledighet, carpe diem,

Blåbärsdröm

Jag älskar Skåne, det gör jag verkligen. Men det finns ett par saker som så här års är fruktansvärt frustrerande. Det första stavas blåbär, det andra kantareller och det tredje lingon. Fantastiska naturgåvor som jag tidigare varit bortskämd med att ha kring husknuten, men som jag här i landets sydvästraste hörn får jaga efter med ljus och lykta. I ärlighetens namn är det faktiskt först i dag, när jag bott i Lund i nästan tre år, som jag plockat mina första blåbär. Inte i själva Lund så klart, hur skulle det se ut? Nej, men vi körde till Dalby, parkerade vid Skryllegården, promenerade en kilometer och klättrade genom en fårhage - och där stod blåbärsriset tätt! Uppenbarligen är det ett tragiskt dåligt blåbärsår i år, men med nit och slit plockade vi nog ihop en liter innan vi erkände oss besegrade av den gassande solen. Bären växte glest och man fick leta ordentligt efter de som är större än intorkade svartpepparkorn, men de fanns där. Efter tre år utan ett endaste blåbär, var det underbart att fylla burken.

Vi plockade dessutom med oss lite vildhallon hem som växte längs vägen, så nu är mest bara frågan vad vi ska göra med bären. Blåbärspaj? Blåbärssylt? Liten paj och lite sylt? Hallon- och rabarberpaj (vi har rabarber från landet i frysen). Ja, alternativen är flera, men tills vidare njuter jag av glädjen att äntligen ha hittat en blåbärsdröm. Kantarellerna lyser ännu med sin frånvaro, och lingonen likaså. Men så länge njuter jag av bilden på kantareller som Fröken Grön publicerade tidigare ikväll. Det ser så underbart ut att jag överväger att övertala maken att köra till blekinge i morgon, bara för att jag vet att det i vår skog där finns gott om gyllene svampar.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om blåbär, kantareller, Lund, Dalby, Skåne, geocaching

Sommarkväll

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om foto, sommarkväll, juli

Kvasitankar en måndagskväll

Ibland känns det som att jag står och betraktar livet från sidan om. Jag ser mig själv och det liv jag lever, och försöker förstå om den väg jag vandrar kommer att leda mig dit mitt hjärta vill. Det är förstås en ganska prekär uppgift, för livet bjuder varken på särdeles detaljerade kartor eller välkalibrerade kompasser. Men ändå. Under många års tid var jag vilse; ordentligt bortvillad i mörka träsk och djupa skogar. Och det vet nog de flesta som någonsin lämnat stigen i en skog, att ju längre man går och ju lägre solen sjunker, desto svårare är det att hitta tillbaka där man kom ifrån.

Jag kom aldrig tillbaka, något jag faktiskt är djupt tacksam för. På den väg som ledde mig in i skogen vandrade jag som en rädd och osäker tonårsflicka, utan mod eller styrka i mina ben, och utan vilja och mål för min väg. På den väg jag nu slagit in är jag tryggare i mig själv, med större mod och styrka, och starkare vilja och mål. Jag har format egna värderingar som jag är mån om att värna, i stället för att som tidigare försöka måna om det som andra värderat åt mig. Vägen blir lättare att vandra när jag vet på ett ungefär vad jag har att vänta där jag sätter ner mina fötter. Även om jag inte har någon tydlig karta, och även om riktningen ibland är osäker, så vet jag var jag är just i detta ögonblick och jag vet vilka vägmärken jag ska hålla utkik efter.

För mig har det handlat mycket om att hitta en vandringsled där hela jag får plats. Där jag får vara både en torr, teoretisk akademiker, och en bohemisk själ med jord under naglarna och en ständig längtan till landet. Jag måste få vandra genom livet och kunna stå upp för och arbeta med tunga psykiatriska och juridiska frågor, och samtidigt utveckla ett grönare leverne och städa upp i mitt personliga miljösamvete. Under så många år saknade min väg ett mål, och när målen och värderingarna väl började ta form visade det sig att mina intressen spred sig vitt och brett över min karta. Länge har jag stridit med det - inte kan man drömma om en framtid som forskare på universitetet och samtidigt önska kunna flytta ut på landet med strävan mot självhushåll - men allt mer har jag börjat acceptera att det faktiskt kanske är möjligt. Jag varken kan eller vill detaljstyra mina drömmar och mål utan tänker i stället fortsätta att vandra framåt. Ännu så länge går det alldeles utmärkt att kombinera mina många hjärteämnen och intressen, och om och när den dagen kommer då jag måste välja något framför det andra, blir jag allt mer övertygad om att kartan, kompassen och hjärtat kommer att stå mig bi.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om liv, kompass, karta, funderingar,

I startgroparna

Snart, snart, snart! Tomaterna i vardagsrumsfönstret är orange och gissningsvis kommer vi kunna avnjuta dem någon gång under veckan, beroende på hur mycket solsken moder jord har att bjuda på. Trots att jag egentligen är en mycket begränsad tomatfantast, är det något alldeles speciellt med de tomater vi odlar själva. Det är så fint att följa dem från litet frö till ranglig planta till djupröd frukt. Och så blir de ju per automatik ungefär hundra gånger så goda som de vi annars köper på Ica. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om tomater, mognad, grönsaker, balkong, fönsterkarm

Långsamhetens lov

Ganska ofta funderar jag över när tid egentligen blev en bristvara. Jag undrar hur det kommer sig att stress blev ett mått på en människas ambitionsnivå, och en till bristningsgränsen fulltecknad almanacka det samma som framgång. Jag försöker förstå varför snabbt är något fint och bra och långsamt något fult och dåligt. Jag grunnar över ord som effektivisering, rationalisering och optimering - varför ligger dessa krångliga ord plötsligt på var mans tunga? 

Flädersaften tog fem dagar att tillreda -
men den är mycket mer än fem gånger
så god som den jag köper i butik

Jag undrar hur många av de som idag är tonåringar som tagit en lång promenad i en djup skog, och satt sig på en stock för att lyssna till det mäktiga suset av de höga träden. Jag undrar hur många av dem som lagt sig på rygg på en stor och solvarm sten, och vilat blicken på molnen som glider förbi över huvudet och känt hur det suger i magen. Jag undrar om de känner igen doften av solvarm vitmossa, av ljumma tallbarr på marken, eller sommarfuktig bokskog. Jag undrar om de ens vet om att det finns något som inte kan ruckas av effektivisering och tidoptimeringen, något där bortanför stressramen som verkligen  är värt att uppleva.

Jag vet att olika människor värderar olika saker. Jag vet att det finns många människor som verkligen trivs i stadens sus och dus, som vill ha närhet, puls, ljud och rörelse. Men jag frågar mig: hur återhämtar man sig bland sms-signaler, facebookalerts, mailpåminnelser och reklamfilmer? Hur vilar man hjärnan där elektroniken susar, dioderna blinkar och avgaserna sprutar? Hur blir man ledig när semester innebär att man bara har ett par möten i veckan och kan öppna mailen tre i stället för trettiotre gånger om dagen? Jag tänker ibland att jag, trots min ringa ålder, fick vara barn på ett helt annat sätt än de som är barn idag. Jag fick min första mobiltelefon på min artonårsdag, och bara något år tidigare hade vi skaffat telefonuppringt internet som tjöt och pep i kapp med den som ville använda hemtelefonen. Jag växte upp utan Barbiedockor, utan Bratz, Teletubbies och Bilddagboken, och jag fick faktiskt vara barn. Jag tänker ibland, nej faktiskt, jag tänker ganska ofta, att får jag någonsin barn så är det tid jag vill ge dem. Tid att vara barn. Tid att gå i skogen och lyssna på träden som susar, och känna vitmossan och tallbarren dofta. Tid är inte längre någonting man får, tid  har blivit någonting man tar sig. Jag vill ge tid, för jag vill ha tid. Tid att leva. Tid att längta. 

/ Thérèse

P.S. Långsamhetens lov är en bok skriven av Owe Wikström (präst och professor i religionspsykologi) - jag har tyvärr inte haft möjlighet att läsa den ännu, men ser fram emot att göra det D.S

Läs även andra bloggares åsikter om tid, långsamhet, barndom, framtid, stress, samhälle

Sida vid sida

"Tvinga mig inte att överge dig

och vända tillbaka.

Dit du går, går också jag,

och där du stannar, stannar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud är min Gud.

Där du dör, vill jag dö,

och där vill jag bli begraven.

Herren må göra mig vad som helst -

endast döden skall skilja oss åt."
(Rut 1: 16-17)

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om foto, kärlek, trygghet, ruts bok, bibeln, äktenskap

Fläderblomssaft

Att jag trivs i köket kommer väl knappast som någon överraskning för någon. Sommaren är en fantastisk tid att vara kreativ i köksregionerna, i takt med att allt ätbart mognar ute i naturen. Jag är inte uppvuxen med hemkokt saft och sylt, men i mina sena tonår började jag själv experimentera med saftsilar, bärvaggor och pektin. Snart insåg jag att det ju var otroligt roligt, för att inte tala om hur mycket godare allting blev när man kokade det själv!

Något av det enklaste, och kanske också godaste, som naturen bjuder så här års är fläder. Tacksamt nog är fläderblomssaft gissningsvis den absolut enklaste saften att tillreda - en riktig latmorshistoria!

Du behöver:

30-40 klasar fläderblom

2 liter vatten

2 kg socker *

2-3 citroner med skal *

50 g citronsyra

(ev. 2 kryddmått natriumbensoat för konserverande effekt)

Rensa klasarna från eventuella animalier, skölj dem i kallt vatten och lägg dem i en stor skål som tål hett vatten. Skrubba citronerna och skiva dem fint - använd med fördel ekologiska citroner så undviker du de värsta gifterna som sitter i skalet. Lägg citronskivorna i samma skål som fläderblomsklasarna. Koka under tiden upp vattnet och rör ner sockret. Häll den heta sockerlagen över fläderblommorna och citronskivorna, och rör ner till sist ner citronsyran. Låt saften stå och dra i tre till fem dygn och rör om i skålen ett par gånger om dagen. Det finns olika åsikter om hur saften bör förvaras undertiden som den drar - jag ställer den svalt om jag kan, eller i kylskåp. När saften dragit klart (smaka av den för att veta!) häller du den genom en saftsil och slår på väl rengjorda flaskor eller burkar. Har du ingen saftsil finns det att köpa för en hundralapp i välsorterade mataffärer och butiker som säljer husgeråd. Har du tur kan du dessutom hitta en begagnad. Saften förvaras bäst i frysen eftersom hållbarheten för fläderblomssaft är relativt kort.

* ekologiskt alternativ finns

/Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om fläder, fläderblom, fläderblomssaft, saft

Sommarkväll i gröngräset

Glass tillsammans med mannen i gräset i den värmande kvällssolen - ett härligt avslut på en riktigt intensiv jobbdag.

/ Thérèse

Dimhöljda kvällar

Med några få undantag har jag varje sommar tillbringat allt från några dagar till några månader i Blekinge, under hela mitt liv. Både mina far- och mina morföräldrar hade stuga respektive gård på olika håll i landskapet, och det har varit en ynnest att ömsom bo i skärgården, ömsom riktigt på landet. Det hus vi numer tillbringar ledig tid i är min mormors föräldrahem, och jag njuter för var dyrbar minut jag har möjlighet att vara här. Ingen annan stans i landet har jag dock upplevt kvällsdimma eller kvällsdis så som jag gjort här i Blekinge. Oavsett om jag varit vid stugan i skärgården eller gården här inåt landet, så är det ofta som ängarna och hagarna kläs i dimslöjor om sommarkvällarna. Det finns något magiskt i det. Något som inte kan beskrivas i ord, och som heller inte kan fångas på bild. Likt snö som faller bäddar det in landskapet och skapar märkliga ljusfenomen. Härom kvällen kunde jag ändå inte låta bli att ta med mig kameran, trots att jag vet att bilderna bara blir kornigt mjölkiga, men om inte annat får jag spara dem för mitt eget minnes skull. Som en påminnelse om de näst magiska nattliga promenaderna, i den blekingska dimman.

Vår kohage med gamla, gamla ekar

En modig vinbärssnäcka passerade vägen

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om dimma, dis, blekinge, barndom, foto, sommar

Glad midsommar (en studie i pioner)

Välkommen in!

Spegelbild

Flera sorters skönhet

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, blekinge, pioner, stilleben