Brysselkex

När jag var liten älskade jag att följa med mamma till något av stans bagerier. Alla bagerierna var små och trånga, där var ofta kö och jag fick alltid ta en nummerlapp åt mamma i väntan på att vi skulle bli expedierade. Där kunde jag stå och titta på den ena kakan godare och vackrare än den andra. Det doftade så fantastiskt, och i fantasin kunde jag smaka mig igenom allt som fanns på hyllorna bakom glaset. När det väl var vår tur valde mamma vilka limpor och brödbullar vi skulle ha, och en efter en lades de bruna påsarna upp på disken. Köpte hon inget sötbröd den dagen stack tanten i ett av bagerierna alltid åt mig en kaka, med ett pillemariskt mormorsleende. Ofta var det ett brysselkex som hamnade i min barnahand. De svagt rosa kanterna, den nästan kanderade yta, och den spröda konsistensen. Jag älskade dem! Så liten, så söt och så alldeles tillräcklig för en liten flicka.

Många år senare öppnade ett café i stan som var speciellt på flera sätt, men det som först fick ryktet att spridas bland oss tonåringar var att man på Johans kunde få kanelbullar som var lika stora som en tallrik, för samma pris som en vanlig bulle på caféet intill. Vi hade aldrig sett så stora bullar, och priset i kombination med den trevliga ägaren och de mysiga lokalerna gjorde oss snabbt stammisar där. Men det kom inte att dröja särskilt längre förrän Johans exotiskt stora bullar inte längre var särskilt stora, utan högst medelmåttiga. Idag säljs stora bullar på vart och vartannat café. Barndomens små brysselkex står sig slätt mot morotskaka med philadelphiafrosting, chokladkaka med jorgubbar och grädde eller cheesecake med vinbärsrippel. 

Men jag vill faktiskt slå ett slag för småkakorna, de som snart ligger djupt begravda i gamla receptböcker, utkonkurrerade av alla moderna storheter. Småkakor är lätta att baka, de går snabbt och kräver sällan särskilt många eller krångliga ingredienser. De räcker längre eftersom man bakar fler, de har lång hållbarhet och många av dem går dessutom att frysa. Kanske behöver man inte alltid en kaka med extra allt, utan bara det där lilla, söta som i alla fall jag kunde längta efter och glädjas åt som barn?

Du behöver:

4.5-5 dl vetemjöl *

1 dl strösocker (plus ca 0.5 dl till garnering) *

200 g hårt smör *

knappt 1 msk vaniljsocker *

Gör så här:

Hacka samman alla ingredienser med en matkniv, eller kör allt i en matberedare. Forma degen till rullar, ca 4 cm i diameter (beroende på hur stora kakor du vill ha, så klart). Rulla kakrullarna i strösocker och lägg dem att vila svalt. Jag brukar ställa in rullarna på en skärbräda i frysen ungefär en kvart, men så är jag ju otåligt lagd också. Skär rullarna i tunna skivor, omkring en halv centimeter tjocka, återigen beroende på hur stora kakor du vill ha. Lägg kakorna på en plåt och grädda i mitten av ugnen, 175 grader i tio minuter. Även om brysselkexen inte innehåller något bakpulver så växer de ändå något storleksmässigt, så lägg dem inte allt för tätt på plåten. Låt sedan kakorna svalna på galler. Receptet räcker till 50 brysselkex, beroende på hur stora du gör dem.

P.S. Vill du ha barndomens rosa kanter på brysselkexen? Häll då ett par droppar röd karamellfärg i sockret innan du rullar kakrullarna i det! D.S.

* Ekologiskt alternativ finns

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om recept, brysselkex, barndom, bageri