Som uppvuxen långt ifrån allt vad kärnkraftsverk heter, är det en konstig känsla att se de två reaktorerna i Barsebäck. Först står man och kastar boll åt Celia, och så vrider man huvudet nittio grader och ser det här. Kanske är det för att jag inte är van vid att se det, men obehagligt är det allt. Trots att det är stängt sedan flera år. Trots att jag inser att det inte skulle göra någon skillnad om jag bor i Lund eller i Barsebäck om olyckan väl skulle inträffa. Men att jag i vanliga fall slipper se det lindrar - ignorance is bliss? För nu står där och stör vid horisonten. Som en nagel i ögat, eller sten i skon. Inte sjutton vet jag, men kalla kårar får jag, och jag ryser lite innan jag slänger bollen igen. För det är inte det minsta grönt. Inte det heller.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraftsverk, kärnkraft, reaktorer, barsebäck, miljö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar