Tack vare geocaching får mannen och jag se en rad spännande platser som vi garanterat aldrig annars upptäckt. Det var på genom geocaching som vi hittade till Rinnebäcksravinen och mycket av de bilder som hamnar här på bloggen tar jag under våra cachingpromenader. Igår gav vi oss ut strax söder om Lund där vi faktiskt var redan förra sommaren. Den här gången hittade vi det gamla ödehuset vi sökte efter sist, men då var brännässlorna och slyet så högt och tätt att vi inte tog oss fram.
Det finns något så oerhört tragiskt med gamla sönderfallna hus. Byggnader som en gång i tiden varit någons hem, med liv, själ och rörelse, som plötsligt överges och får stå att förfalla. Vad är det som gör att ingen stagar upp de rasande tegelväggarna, att ingen bär ut de gamla sängarna eller tar hand om alla krossade fönsterrutor? Jag har mycket svårt att tro att ett sönderfallande hus gör underverk ur miljösynpunkt, med gamla rostande maskiner, elektronikprylar och oljetankar som bara ligger. Även om ägaren avlidit eller försvunnit borde väl ändå kommunen eller någon myndighet till sist ta över. Eller är jag så där barnsligt naiv igen?
En liten bit från huset hittade vi också en gammal cykel som antagit en grönaktig ton av ha stått ute år efter år, vinter som sommar. I all tragik var den faktiskt riktigt vacker där den stod lutad mot ett träd, på lite avstånd mot allt förfall, med framhjulet riktat bortåt, i riktning mot det som var liv. Jag fick nästan lust att ta med den hem, men lämnade den kvar i den solvarma gläntan.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om geocaching, ödehus, förfall, cykel, miljö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar