lördag 9 april 2011

Sinnesro

Jag är i paradiset igen. På min mors gård och min mormors barndomshem, på landet ute i ingenstans. I skrivande stund sprakar och dånar det från vedspisen, som sprider värme i vårt gamla 1800-tals hus. Golvet knarrar när maken går förbi, och om jag kliver ut på verandan hör jag ån dåna en kilometer bort. Vattenståndet är högt nu när isen lossat och snön har smält, och den annars så stillsamma ån låter mer som en aggressiv fors. I eftermiddags hörde vi fasanen skorra bakom ladugården, och svanens tunga vingar svepte över våra huvuden på kvällspromenaden. När vi rensade fram en av stengärdsgårdarna skramlade grannen förbi med traktorn, på väg att röja fallna träd. Här finns så många ljud, men nästan inga av dem hörs i stan, och nästan inga av stadens ljud hörs här. Jag älskar det. 

Här är jag lugn. Här finner jag sinnesro som ingen annan stans. Här slår mitt hjärta i takt med naturen, i takt med de hundraåriga ekarna, i takt med de generationer av släkt som före mig gått på samma knarrande golvtiljor och lyssnat till samma sprakande vedspis. Här är jag hemma.
Bakom en av alla stengärdsgårdar växer fullt av blåsippor
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

4 kommentarer:

Therese sa...

Låter så fantastiskt skönt. Din text förmedlar verkligen det öugn du verkar känna. Och din kamera måste vara helt fenomenal, för vilken skärpa det är på blåsippan (eller det kanske bara är din förtjänst!)!

Fröken Grön sa...

Det låter som en fullkomligt underbar tillvaro! Hoppas det blir tid att njuta idag (söndag) också!
/Anna-Karin

enlitenpaus sa...

Härligt skarpt foto! Bra taget!

Thérèse sa...

Therese: Vad glad jag blir att texten lyckas förmedla lugnet! Det är verkligen min plats på jorden.

Kameran min är inget märkvärdigt alls (och i den takt som teknik utvecklas, så är den dessutom ganska "gammal") men jag älskar den. En Nikon D40 är det, här har jag nog faktiskt använt mitt 55-200 objektiv. Annars fotar jag oftast blommor med 18-55. Jag får nog säga att kameran, jag och ljuset har lika delar förtjänst. Det gör stor skillnad om man vågar kräla runt på backen när man fotar ;-)

Fröken Grön: Ja, det är verkligen helt underbart! Det är den enda plats som finns kvar sedan jag var barn och här finns alla minnen bevarade. Så vackert.

enlitenpaus: TACK! Den vinner som är trägen (eller som orkar kräla på marken ...).