Kompassjustering

I vintras skrev jag min kandidatexamen i psykologi, och avslutade därmed min grundutbildning. Enligt universitetet får jag nu kalla mig beteendevetare, även jag i ärlighetens namn känner att jag har fler frågor än svar. Under våren har jag läst strökurser, jobbat som forskningsassistent vid ett annat universitet, och försökt att ro i land ett större projekt. Tanken är att till hösten påbörja min utbildning på avancerad nivå, för att så småningom kunna söka till forskarutbildningen. Jag har tänkt och funderat, vänt och vridit, skrivit listor och vägt fördelar mot nackdelar. Jag trivs bra med psykologin, som är det ämne inom vilket jag tagit min kandidat, men jag är verkligen inte intresserad av allt inom psykologi. Jag har nästan uteslutande sysslat med klinisk psykologi, psykiska sjukdomar, och framför allt självskadebeteende. Det har varit oerhört spännande och jag hade nog gärna fortsatt med det, om det inte vore för den lilla detaljen att jag själv har haft ett omfattande självskadebeteende.

Inom forskningen är det viktigt att forskaren är neutral, och (eftersom det är i det närmaste omöjligt att uppnå) så måste man i stället redovisa sina erfarenheter och kopplingar i det ämne man rör sig. Även om jag förstår syftet med det, så blir det till sist inte längre roligt. Jag vill lösgöra mig från min egen erfarenhet och känna att jag kan vandra friare än så i forskarvärlden, utan att det jag gjorde som tonåring måste rivas upp i tid och otid. Jag både talar och skriver gärna fortfarande om självskadebeteende, men allt mer sällan ur ett personligt perspektiv. Idag har jag ägnat otaliga timmar åt att förbereda den utbildningsdag om självskadebeteende jag ska hålla tillsammans med en vän i morgon, men skillnaden här är att jag själv bestämmer vad jag vill tala om och vad jag lämnar därhän.

Till sist kom jag tack och lov till ett beslut. Det är dags att ställa om kompassriktningen en smula, och säga tack och bock till den kliniska psykologin. Det har varit oerhört spännande och lärorikt, men nu är det tid att gå vidare. Därför skickade jag idag in min ansökan till magisterprogrammet Natur, hälsa och trädgård på SLU i Alnarp som jag skrivit om i det här inlägget. När jag väl klickat iväg min ansökan var det som att allt föll på plats. Kompassen är omställd och jag är redo för förändring. Nu hoppas jag bara att mina högskolepoäng räcker till för att bli antagen, annars har jag valt fler gröna kurser i andra och tredje hand. Det gröna i livet ska inte längre bara utgöras av min blogg eller min hobby, det ska äntligen också bli en del av min utbildning och mitt yrkesliv. Det känns helt underbart!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om universitetet, högskolan, ansökning, studera.nu, grönt, alnarp