Oknådat bröd för latmajan

Igår hittade jag ett recept på ett fantastisk gott bröd med minimal arbetsinsats och få ingredienser. Receptet kommer från boken Annas mat av Anna Bergenström. Jag har den äldre versionen som inte längre finns till salu, men sannolikt finns receptet med även i den nya upplagan av boken. Du rör bara ihop degen, låter den jäsa en eller ett par timmar, och häller sedan ut den i en långpanna och skjutsar in i ugnen. Föredömligt enkelt och tar totalt max en kvart i anspråk i arbetstid.

Ingredienser:

25 g jäst (½ paket)

1 tsk salt *

(1 msk honung *)

4 dl fingervarmt vatten

8 dl vetemjöl * 

(1 dl solrosfrön) *

(1 tsk stött anis eller fänkål)

Gör så här:

Smula ner jästen i en degskål och strö över salt och gärna också honung. Rör ut jästen i lite av vattnet. Häll sedan i allt vetemjöl, blandat med solrosfrön och anis eller fänkål om du vill ha det. Rör ihop degen (som blir ganska lös) med trägaffel och täck skålen med en handduk. Låt jäsa på dragfri plats 1-2 timmar.

Smörj en bakplåt, eller täck med bakplåtspapper och tippa ut den jästa degen direkt på plåten – utan att knåda! Värm ugnen till 250 grader och låt degen fortsätta jäsa under tiden, ungefär 20 minuter.

Grädda sedan brödet mitt i ugnen i 250 grader i 15 minuter, sänk sedan värmen till 125 grader och låt brödet grädda ytterligare 40-45 minuter. Låt det färdiga brödet svalna på ett galler, luftigt täckt med en handduk. Klart!

* ekologiskt alternativ finns

/Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om recept, bröd, lättlagat,

Ketchupeffekten strikes again

Jag påbörjade det här inlägget i söndags kväll. Sedan försökte jag avsluta det i måndags, i går och nu sitter jag här igen. Jag ville första skriva om ännu en helg som passerat, och att jag har klarat av ytterligare två dagar på plantskolan. Jag tänkte skriva många och långa rader om hur jag trivs där, och hur jag trivs på ett sätt jag aldrig riktigt trott var möjligt. Sen ville jag berätta om hur timmarna i växthuset, med händerna i jorden och plantorna mellan mina fingrar, genererar mängder av tankar, drömmar och framtidslängtan. Men jag skulle också kunna skriva om hur mycket jag gläds över livet, över alla möjligheter och allt jag lär mig. Om hur jag, ursäkta mitt tjat, älskar min balkong och allt som växer där. Jag hade kunnat berätta om sockerärtorna som blommar, om paprikan som jag skolat om, om blommorna jag börjar skymta på tomatplantorna, eller om fikonträdet som blir fylligare för var dag. Och ville jag inte skriva om något av detta hade jag kunnat berätta att jag syrenen slog ut igår, och att hägg och syren blommar samtidigt här i Lund och sprider fantastiska dofter på hundpromenaderna.

Men.

Och just det - rapsen börjar slå ut!

Jag hinner tyvärr inte berätta om något av detta. Den i mitt liv snarast famösa ketchupeffekten har slagit till med full kraft och timmarna på dygnet är ständigt för få. Hälften av det jag gör är roligt, hälften är mest bara måsten. Jag har precis påbörjat en masterkurs i samhällsvetenskapliga metoder som har bjudit på lite för många administrativa vurpor för att jag ska vara helt glad. Dessutom har jag fortfarande kvar uppsatsen i sociologikkursen jag läser på halvfart, så studietempot är nu uppe i hundrafemtio procent. Det i sig är inget ovanligt eller särdeles ohanterligt, men i kombination med jobb och ett stort sidoprojekt (som jag snart kan berätta mer om!) så blir det lite tight. Jag kommer börja jobba heltid på onkologen innan jag avslutar masterkursen, men tack och lov efter att sociologikursen är slut. Men vet ni, efter den 3 juni jobbar jag bara heltid. Då lovar jag mer regelbundna uppdateringar!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om tidsbrist, jobb, studier, livet

Utomhusmiljö

Mannen och jag bor i en hyreslägenhet och har det kommunala bostadsföretaget som hyresvärd. Jag har tidigare skrivit ett par inlägg om hur vi trivs med det, bland annat här och här. Idag är det faktiskt dags för ytterligare ett uppskattande inlägg som rör det arbete hyresvärden gör, och den här gången gäller det utomhusmiljön. 

Jag har bott hos flera kommunala hyresvärdar och i ännu fler kommunala bostadsområden, men inte någon stans har jag upplevt att det har satsats så mycket på utomhusmiljön i bostadsområdena som det görs här. Våra hus är byggda i fyrkanter så att fyra huskroppar skapar en kvadratisk innergård. På nästan varje gård finns en stor utomhusgrill med stadigt galler och gott om sittplats. Här finns mängder av lekplatser med gungor och klätterställningar, men också basketkorgar, bandymål och i utkanterna av området även tennis- och bandyplaner. På varje gård finns dels stora, höga och lummiga träd men också låga buskar och blomsterplanteringar. I gångstråken (för här får inga bilar köra) står stora urnor med små träd och blommor planterade. Här och var finns en damm, lite porlande vatten eller ett stenröse. Mot en husvägg har det byggts ett växthus och mot alla husgavlar klättrar kaprifol eller andra klängväxter, som dessutom belyses nattetid. 

Ett litet bi som jag hittade i en av alla vinbärsbuskar

Det bästa av allt insåg vi faktiskt bara härom dagen. På gårdarna finns nämligen inte bara bildsköna träd och buskar, här också fullt av bärbuskar och fruktträd. Alldeles här utanför mitt arbetsrumsfönster står nio vinbärsbuskar och ett äppelträd. På granngården har det alldeles nyss planterats tio rabarberstånd, ett tjog blåbärsbuskar, dubbelt så många krusbärsbuskar och ett och annat körsbärsträd. Jag blir nästan löjligt glad när jag tänker på alla de barn som växer upp i det här området som, trots att de inte bor i villa med trädgård, kommer kunna gå och plocka frukt och bär hela sommaren. Det här är inte bara övergivna miljonprojektsgårdar som ingen sköter och där ingen vill vistas - här är grönt, vackert, välskött och dessutom - välsmakande. Det gör gott för välbefinnandet!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om miljonprojektet, hyresvärd, kommunalt, lkf, utomhusmiljö, bärbuskar, fruktträd

A walk in the park

Vi tog en cykeltur till andra sidan stan med Celia i cykelkorgen. Vi hittade en park och Celia hittade en opumpad boll. Eftersom bollar, oavsett luftinnehåll, är det absolut bästa hon vet stannade vi och lekte en stund. Eller, jag trodde vi stannade en stund ända tills vi skulle cykla vidare, och jag insåg att vi lattjat med bollen i nästan en halvtimme. Nåväl, hunden var lycklig. Och har hon inte den snyggaste stilen, så säg?

Kom igen husse - hit med bollen!

Äntligen! Jag är med - jag tar den - kom igen bara!

Åh, jag har den! Den är min, min, min - bara min!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om hundliv, dvärgschnauzer, Lund, Nikon D40

Baskraven som blev för höga

Idag berättar bland annat SVT och flera tidningar om Sigtuna kommun som i höstas skulle upphandla ett nytt kontrakt för den kommunala maten. I upphandlingen skärpte de kraven på bland annat djurhållningen, och använde tre av baskraven i Miljöstyrningsrådets upphandlingskriterier för djurskydd: 

• Antibiotika får användas endast efter ordination av veterinär och när det är veterinärmedicinskt motiverat.
• Djuret har transporterats max 8 timmar till slakt eller max 12 timmar nattetid för fjäderfä.
• Djuret är helt bedövat när avblodning sker.

Miljöstyrningsrådet har till uppgift att underlätta både för företag och offentlig sektor att genomföra miljöanpassade upphandlingar, och enligt dem ska deras uppställda kriterier varken strida mot svensk lag eller EU-rätt. Så menar även Niklas Bruun som skrivit ett externt rättsutlåtande. Grossistföretaget Servera, som var ett av de företag som konkurrerade om kontraktet, tyckte dock att kraven var felaktiga och för hårda, och anmälde kommunens krav till förvaltningsdomstolen i Uppsala. Den 29 april kom domen (finns att läsa här) som gav Servera rätt. Förvaltningsdomstolen underkände samtliga Miljöstyrningsrådets tre baskrav med motiveringen att de strider mot LOU, lagen om offentlig upphandling. Sigtuna kommun hade inte rätt att ställa dessa hårdare krav på djurhållning, krav som alltså upprättats av ett bolag som ägs gemensamt av svenska staten och näringslivet. Domen är den första i sitt slag och prejudicerande, och riskerar att försvåra allvarligt för andra kommuner som likt Sigtuna vill ställa krav på sina matlevernatörer. Förvaltningsrättens dom innebär att en del av upphandlingen måste göras om. Sigtuna kommun kommer dock att överklaga domen till Kammarrätten. Servera själva skriver på sin hemsida att:

"Överprövningarna vi gjort har inget att göra med säkra livsmedel och god djuromsorg. Säkerheten och omsorg för djuren är fullkomliga självklarheter för Servera. Vi ser positivt på svensk djurskyddslagstiftning och tror att den kan förbättras ytterligare." 

Är det bara i mina öron som detta låter fullständigt skogstokigt? Att Servera  värnar om djurens säkerhet och omsorg känns inte fullt så självklart som de vill få det att låta. De tre baskrav som Miljöstyrningsrådet upprättat, och Sigtuna kommun använt sig av, skulle jag nämligen se som någon sorts absoluta minimikrav.   Återigen är det människans och företagens rättigheter som försvaras in i det längsta - men vem för djurens talan? Förvaltningsrätten lyckas på ett strålande sätt bakbinda händerna på en kommun som faktiskt önskar ställa krav och förändra. Baskrav som uppställts av ett statligt ägt bolag måste kunna tillämpas, i annat fall är ju kraven bara en shimär och lagen blir tandlös. Jag förstår också att Förvaltningsrätten måste följa lagarna, men om det för en gångs skull faktiskt är så att Förvaltningsrättens bedömning håller i högre instanser (vilket långt ifrån alltid är fallet...) så måste lagstiftningen ändras per omedelbart. Svårare än så är det inte. 

/ Thérèse

Mer i ämnet: DN, Land, Gunnelas blogg
***
Uppdatering: Sigtuna kommun kommenterar domen, LRF är kritiska precis som Miljöpartiet i Sigtuna
Läs även andra bloggares åsikter om miljöstyrningsrådet, sigtuna kommun, servera, djurhållning, krav

Sköna gröna maj?

När jag i morse bläddrade igenom mina vänners statusuppdateringar på facebook, blev det strax tydligt att det snöat i stora delar av landet. Från Stockholm, Göteborg, Örebro och Karlstadtraken kom uppdateringar om vit nederbörd. Här i Lund har vi ännu sluppit snön - även om här faktiskt kommit några små hagelskurar - men attans vad kallt det blivit! Från att det i lördags var nästan tjugo grader varmt, visar termometern i skrivande stund ynka fyra plusgrader. Var tog våren vägen? I april var det nästan försommar, nu verkar det som att vi hoppat bakåt två månader i tiden, och jag har haft både mössa och vantar när jag cyklat till skolan de senaste dagarna. Det är i tider som dessa jag är djupt tacksam för den inglasade balkongen. Trots den påtagliga temperaturdippen är det fortfarande full fart där ute. Fikonträdet är översållat av blad, så nu väntar vi bara på frukterna också. I morotsurnan måste jag ta tag i det jag är allra sämst på när det kommer till odling - att gallra. Trots att jag intellektuellt sett inser att man inte kan odla fem morötter per kvadratcentimeter utan att det blir mycket skruvade morötter, bär det mig ändå emot att dra upp de små liven... Men det måste göras. Även dillen har kommit en bra bit uppåt, och det är snart dags att plantera om paprikaplantorna. De står fortfarande i krukorna där jag sådde dem tre och tre, och skulle må bra av lite ny jord och bättre utrymme. Tomaterna får klara sig ytterligare någon eller några veckor i sina nuvarande krukor, men de närmar sig en halv meter i höjd och är duktigt yviga, så snart är det dags för större husrum även för dem. Har jag sagt att jag älskar min balkong?

Det är inte bara jag som älskar balkongen förresten! Även katterna - här Saga - uppskattar värmen och grönskan här ute.

Strax ska jag bege mig iväg och tala om självskadebeteende hos ungdomar hos en teologgrupp här i Lund. Men eftersom det hällregnar ute och jag fått nog av blöta cykelturer de senaste dagarna så blir det nog banne mig bussen i stället!

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om regn, aprilväder, snö, maj, balkong, husdjur

Med händerna i jorden

Idag har jag stått i ett solvarmt växthus och omskolat tjogvis av små tagetesplantor, ackompanjerad av en galande tupp och en stillsamt surrande humla. Jag har också för första gången i mitt liv stått på andra sidan en kassaapparat och varit den som tagit emot pengarna i stället för den som betalar. Idag har jag nämligen befunnit mig på en underbar plantskola utanför Lund, där jag har den stora glädjen att få jobba extra en period. Den som har den minsta lilla koll på mig eller på min blogg förstår sannolikt att det här är något av ett drömjobb. Jag får betalt för att stå med händerna i jorden och känna texturen mellan mina fingrar, och känna doften av tagetesen var gång jag vidrör bladen. Jag får jobba omgiven av pickande höns, en galande tupp, prunkande grönska och blommande hibiscusar. Jag får träffa människor som delar mitt gröna intresse - annars beger man sig sällan till en handelsträdgård - och jag får lära mig oerhört mycket matnyttigt. Det är så inspirerande och så givande att jag nästan blir sotis på mig själv. Jag har sagt det förut men det tål faktiskt att upprepas: jag är så oerhört lyckligt lottad!

Handelsträdgårdstupp - foto från i fjol

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om handelsträdgård, extrajobb, glädje,

Natur, hälsa och trädgård

Idag träffade jag Sofia som tipsade mig om att Sydsvenskan skrivit ett par artiklar som berör magisterprogrammet Natur, hälsa och trädgård på SLU, Alnarp som jag sökt till hösten. Grön terapi är ett ämne jag hoppas kunna fördjupa mig i efter min magisterutbildning, förhoppningsvis genom en forskarutbildning! Läs gärna mer i artiklarna som du hittar här och här. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Alnarp, SLU, Magisterprogram

Frihet på slätten

Efter sex timmars slit, ohälsosamt många svordomar, fem koppar te och en väldans massa klickande runt i Skatteverkets olika broschyrer blev så äntligen deklarationen färdig. Eftersom min hjärna mest kändes som luddig bomull var det dags för en vända i friska luften, och vad passade då bättre än att ta en cykeltur för att lufta gårdagens kap? Så vi trampade iväg, hunden satt mestadels i cykelkorgen men glatt bredvid en och annan kortsträcka. Två mil är i längsta laget för en liten schnauzer. Solen strålade över den skånska slätten där vi trampade fram och jag kände verkligen hur jag kunde jobba ut all deklarationsfrustration ur kroppen. På slätten blir jag fri. Jag rensar hjärnan så bra när ögonen kan vila på öppna fält och små träddungar. Det är så renande när alla sinnen får jobba med naturen: att känna doften av tjära och blommande hägg, höra vinden vina, hästar som gnäggar och känna solens värme mot mina bara armar. Då blir jag hel. 

Här kommer vi!

Killingar och lammungar är verkligen barndom - och galet sött!

Nu väntar snart sängen - i morgon är det dags för nya spännande äventyr. Mer om det i morgon kväll!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om Skåne, Stångby, geocaching, cykeltur, lamm, killingar

En gång om året....

En gång om året hatar jag den lilla enskilda firma jag driver. Den gången om året inträffar nu - det är deklarationsdags. Som motmedel till det stresspåslag alla siffror, kolumner och fikontermer ger tittar jag då och då på fotografier från paradiset. Det funkar förvånansvärt bra. Lugnande medel i bildform - det är grejer det! 

Återkommer när helvetet är över (jag måste skaffa en bokförare!) Ha en fin helg!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om deklaration, momsbilaga, NE, enskild firma, känslor, gröna bilder

Äppelblom och cykelauktion

I höstas blev maken av med sin cykel, och att bo i Lund utan cykel är inget roligt projekt. Tyvärr stals cykeln bara någon vecka innan vårt bröllop, som var en helt underbar tillställning, men som dock var förknippad med en och annan utgift. En ny cykel prioriterades därför raskt ner på listan över nödvändiga utgifter, och har sedan dess inte jobbat sig upp igen. Förrän idag. Vi tröttnade på att aldrig kunna cykla ut tillsammans, att bara kunna cacha till fots och behöva ta bussen om vi ville förflytta oss tillsammans. En enkel googling senare fick mig att inse att vi hade tur som tokar - kommunen skulle arrangera en cykelauktion redan ikväll! 

Jag gillar sådana initiativ: gamla övergivna cyklar får nya hem i stället för att hamna på tippen, och vi slipper betala dyra pengar för en nyproducerad hoj som ändå riskerar att bli stulen dagen därpå. Makens cykel är nämligen den tredje vi blir av med under lika många år... Så i strålande sol promenerade vi ner till universitetetsområdet, ropade hem cykel nummer tre och kunde cykla hem, tillsammans, mindre än en kvart efter auktionen påbörjat. Med en stilig blå Crescent i vår ägo! 

Äppelblommorna (eller är det körsbär?) har slagit ut på universitetsområdet. Visst ser det lite ut som fluffig sockervadd, bomullstussar eller mjukt virkade spetsdukar?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om Lund, cykel, cykelauktion, begagnat, äppelblom

Balkongkärlek

Vi har nu bott i vår nya lägenhet i snart två månader, och de sista veckorna har vi faktiskt hunnit lägga lite tid också på balkongen. Så snart man accepterat att det är en betongkreation man har att arbeta med - vilket ju utgör ett och annat estetisk hinder - så är det faktiskt riktigt roligt! Nej, de betongflammiga väggarna och den gröna mattan är inte vackra, men de fyller sin funktion som vind- och köldstopp. Och växterna mår faktiskt förträffligt väl därute, precis som jag gör!

Medsols från vänster i bild syns först grenarna från vår stora blåbärsbuske och sedan den lilla blåbärsbusken i helformat. Därefter står en balja med gul lök, sedan ett fikonträd (Bornholmsfikon), en gammal kattlåda med nio tomatplantor och till sist den nyligen omplanterade basilikan. Till höger om dörren står först en urna med sockerärtor som klättrar på väggen, och längst inne i hörnet står körsbärsträdet vi tog som skott förra året. Jag vet fortfarande inte om det har överlevt den bistra vintern, det lär visa sig snart! Till sist står det på bordet en liten kruka rosmarin, och vårt olivträd som tycks må väl av sol, värme och vatten. Och så mina pluggböcker så klart, men de kan vi ignorera. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om balkong, balkongliv, odling, kurkor, urnor, balkongodling,

Basilika

Vi använder ofta och gärna färsk basilika i vår matlagning, men att köpa de där små ekologiska krukorna för arton kronor i mataffären varenda gång blir raskt ganska dyrt, och känns inte heller särskilt ekologiskt i förlängningen. Förra våren såg maken ett danskt trädgårdsprogram (en kvinna som bor med sin familj på en gård, lite som "Det goda livet" men i dansk tappning, någon som minns vad det heter?), och vi har sedan dess minskat vår basilikakonsumtion avsevärt. Det mycket simpla, men mycket effektiva knepet, är att dela sin lilla basilikaplanta i många, många små. När man köper örter i mataffären är de planterade oerhört trångt i små krukor för att se fylliga ut när de levereras till kunden. Tyvärr kan inte plantan överleva i det skicket särskilt länge, rötterna står för tätt och plantan självdör.

För att ordna med basilika för resten av sommaren behöver du 1 liten kruka basilika från mataffären (tex. ICA's I love Eco eller Coops Änglamark), en stor urna eller många vanliga krukor, jord och en planteringsspade. Din köpta planta delar du sedan i åtta-tolv småplantor, lite beroende på hur stor ursprungsplantan är. Varje ny planta ska bara bestå av några få stjälkar. Plantera varje ny liten planta antingen i en vanlig kruka, tio till femton centimeter i diameter, eller samplantera alla småplantor i en vid urna. Vattna - klart! Skörda basilika kontinuerligt så växer den bättre och utvecklar fler blad. Den basilika vi inte kan använda lägger vi i en stor plastlåda i frysen och plockar fram under vinterhalvåret. 

Jag delade min basilika i tolv småplantor ...

... och idag, sex dagar senare, ser det ut så här.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om basilika, krukor, örter, odling, ekologiskt, I love eco, Änglamark

Dagens färgk(l)ick!

Bantorget, Lund, fyllt av penséer och tulpander i all sköns färger!

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om färger, blommor, tulpaner, penséer

En helt ny värld

Klättring har varit något av ett tema under påskhelgen, och Tindra ville inte vara sämre.
Här är bildbevis av hennes premiärklättring. Upp gick bra, ner, eh .... kommer man alltid, på ett eller annat sätt!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om kattliv, landet, påsk, trädklättring

Paradispåsk

Så är vi hemma igen, efter en påskhelg på landet. Det finns inte nog med superlativ att beskriva hur mycket jag trivs i det gamla huset på kullen. Det finns inte ord att beskriva hur många minnen som sitter i allt från den branta grusvägen och brunnshuset, till spinnrocken på vinden och doften i vedboden. Det finns inte ord att beskriva känslan som uppstår när en av grannarna berättar att hon blivit bjuden på godis ur det stora ekskåpet av min mormors mor när hon var barn - samma stora ekskåp som min mormor förvarade hårda karameller i när jag var barn. Det är så mycket minnen, trygghet och identitet som finns förknippat till detta gamla hus. När så mycket annat i mitt liv har varit ut och in och upp och ner, har huset och gården stått kvar år efter år. Det är en välsignelse likt ingen annan att ha en sådan fast punkt i tillvaron. För det är jag gränslöst tacksam.

Vi har klättrat i höga berg (det här var bara de sista metrarna) ...

... och suttit högst upp och tittat på solnedgången

Vi har varit vid havet och njutit av doften och utsikten ...

... och hälsat på Utvandrarna i samma lilla vik.

Vi har lärt oss hur man förr fångade varg, i en varggrop som denna (det var lite läskigt)....

... och besökt en underbar, övergiven mangårdsbyggnad med en ledsen gammal traktor

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om påsk, stillhet, äventyr, karlshamn, blekinge

Morgonstund

Jag dricker morgonte på balkongen. På bordet trängs basilikan jag strax ska plantera om, med en kruka rosmarin. Vårt ledsna olivträd skymtar i bakgrunden tillsammans med datorn, tekoppen och katten. Kan det bli bättre? 

(Och om någon sitter inne med tips på vad jag kan göra med vårt kära olivträd så tas det tacksamt emot. Det är liv i grenarna men bladen är hårda, torra, grå och ledsna. Vi har försökt både med sol och vattenkuren men det känns ännu så länge ganska tröstlöst. Trädet har stått ute under vintern, om än noga inpackat i väv för att skyddas från vinterns pina så gott det var möjligt.)

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om frukost, balkong, basilika, olivträd

Ost- och basilikahjärtan

Påsken nalkas och för många av oss betyder det mycket mat och godis. Ibland tycker jag nästan att dessa stora högtider drunknar i buffébord och matorgier, och särskilt till påsken kan jag sakna det spartanska levernet i Taizé. Där är det påsken som står i centrum - inte maten. Men eftersom det nu inte finns någon Taizéresa inplanerad blir det traditionellt påskfirande tillsammans med familjen, och det går ju inte av för hackor det heller! 

I ett försök att hämma den sockerkoma jag brukar drabbas av efter några dagars firande tänkte jag i påsk baka en omgång ost- och basilikahjärtan. De blir som små kex med lite sälta, men med mycket mer smak än  vanliga släta salta kex. Jag tycker de får en bra storlek om man stansar ut dem med det minsta pepparkaksmåttet, så de blir ca 2-3 cm höga. Maken och jag blev så förtjusta i dessa små ost- och basilikahjärtan att vi bakade dem till vårt bröllop. Receptet kommer ursprungligen från tidningen Allt om mat och men har cirkulerat i bloggosfären så det är möjligt att det är lätt modifierat. De är fantastiskt enkla att baka - och gudomligt god att äta! Särskilt bra funkar de till ett mousserande vin, men det får erkännas att vi mumsat dem både till vanligt vin och till kvällstéet också. Ett så gott kex behöver inget lyftande sällskap. 

Ost- och basilikahjärtan (ca 80 små hjärtan)

100 g kallt smör * 

3 dl vetemjöl + ½ dl till utbakning * 

1/2 tsk bakpulver 

4 dl riven västerbottenost 

1 kruka basilika (ca 2 dl) *

1. Sätt ugenen på 200 grader. Mixa snabbt ost och basilika till en grön massa i matberedaren. Tillsätt smör, mjöl och bakpulver och kör snabbt ihop till en deg.

2. Kavla degen på en mjölad bänk till ca 1 cm i tjocklek. Stansa ut hjärtan med ett pepparkaksmått modell mindre. Lägg alla hjärtan på en plåt med bakplåtspapper och grädda dem högt upp i ugnen 10-12 min.

3. Låt svalna och förvara i tätslutande burk (i frysen funkar utmärkt).

Bild finns hos Maria

/ Thérèse

Tillbaka till Paradiset

I morgon reser maken och jag tillbaka till paradiset på landet för att fira påsken tillsammans med min familj. Med oss på tåget tar vi hela vårt minizoo, så jag går här hemma och försöker packa ihop allt som en hund och två katter kan behöva under en knapp vecka. Förhoppningsvis kommer jag ihåg att packa ner lite kläder åt mig själv också.

När vi var där sist sedan hade bara ett fåtal vitsippor slagit ut (däremot blommade blåsipporna bedövande vackert!). Nu har det dock passerat tio dagar och en hejdans massa soltimmar, så förhoppnignsvis ser ängarna kring huset ut som på bilden nedan. Jag kan verkligen fascineras av sippor av olika slag: så enkla på lite håll men ändå så otroligt komplexa när man kommer nära, så sköra men så kraftfulla när de har varandra. Vitsippa, blåsippa, backsippa, höstanemon... oh, de är underbara!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om anemone nemorosa, vitsippa, landet, påsk, husdjur, vår, ranunkelväxter

Vacker vardag

Idag har varit en helt underbar dag. En sån där vacker vardag som liksom dyker upp ibland och bara påminner om varför man lever. En dag som ger en glimt av meningen med livet och som värmer och glädjer den allra tröttaste. I förmiddags var det dags att plantera om att tomatplantorna i lite större krukor - de allra största unorna och hinkarna får vänta några veckor till.

Några av de omplanterade tomaterna som inte fick plats på balkongen

Vid lunch hörde en vän och tidigare kollega av sig, och i hennes bil gav vi oss ut och cachade - hon, jag, mannen och hunden. Vi körde genom vackra landskap och letade vid broar och vattendrag, åt lunch nedanför en gammal kyrka vid en å, där får och lamm gick och betade. Jag har klättrat i träd och besökt ett spökhus, skrattat och fotograferat och hela dagen haft en strålande sol ovanför våra huvuden. Sedan vi kom hem har jag ägnat tre timmar på balkongen åt att plantera om fler växter, ordna en bunden spaljé åt sockerärtorna, så morötter och göra fint här ute. Under tiden jag arbetat har solen dalat minut för minut, och nu när jag sitter här på balkongen och skriver det här inlägget är himlen alldeles rosa. En vackert avslut på en ovanligt vacker dag. Jag är så lyckligt lottad.

Trädklättring :)

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om vacker, vardag, geocaching, skåne, sol, vår, vänskap, kärlek

Ödehuset

Tack vare geocaching får mannen och jag se en rad spännande platser som vi garanterat aldrig annars upptäckt. Det var på genom geocaching som vi hittade till Rinnebäcksravinen och mycket av de bilder som hamnar här på bloggen tar jag under våra cachingpromenader. Igår gav vi oss ut strax söder om Lund där vi faktiskt var redan förra sommaren. Den här gången hittade vi det gamla ödehuset vi sökte efter sist, men då var brännässlorna och slyet så högt och tätt att vi inte tog oss fram. 

Det finns något så oerhört tragiskt med gamla sönderfallna hus. Byggnader som en gång i tiden varit någons hem, med liv, själ och rörelse, som plötsligt överges och får stå att förfalla. Vad är det som gör att ingen stagar upp de rasande tegelväggarna, att ingen bär ut de gamla sängarna eller tar hand om alla krossade fönsterrutor? Jag har mycket svårt att tro att ett sönderfallande hus gör underverk ur miljösynpunkt, med gamla rostande maskiner, elektronikprylar och oljetankar som bara ligger. Även om ägaren avlidit eller försvunnit borde väl ändå kommunen eller någon myndighet till sist ta över. Eller är jag så där barnsligt naiv igen? 

En liten bit från huset hittade vi också en gammal cykel som antagit en grönaktig ton av ha stått ute år efter år, vinter som sommar. I all tragik var den faktiskt riktigt vacker där den stod lutad mot ett träd, på lite avstånd mot allt förfall, med framhjulet riktat bortåt, i riktning mot det som var liv. Jag fick nästan lust att ta med den hem, men lämnade den kvar i den solvarma gläntan.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om geocaching, ödehus, förfall, cykel, miljö

Tema med variation

När orden tar slut

sträcker jag armarna mot himlen

Jag sluter ögonen

och andas in

Jag lyssnar på

.tystnaden.

/ Thérèse
Tidigare finns här

Läs även andra bloggares åsikter om stillhet, små ord, foto, vår, känslor

Dagens färgk(l)ick!

En tegelvägg i söderläge ger goda möjligheter för tulpaner som dessa att krypa ur jorden och blomma i full kraft. Blommorna var så intensivt röda att bilden nästan ser manipulerad ut: ibland överträffar verkligheten sig själv! Söndagen började med mulet väder, som vändes till solsken ju längre dagen fortskred. I morse vaknade jag till strålande sol och fågelsång och har redan avverkat ett par timmars jobb till tonerna av Vivaldis fyra årstider. Kan knappast tänka mig en bättre start på dagen - nu är det dags för solskenspromenad med hunden, och i kväll väntar födelsedagsmiddag hos lillasyster. Ha en riktigt fin dag, och gör en bra start på veckan!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om Tulpaner, vår, värme, solsken, Vivaldi, de fyra årstiderna

Blåbärsglädje

Kan man bli annat än barnsligt glad när man tittar ut på balkongen och ser att de amerikanska blåbären är översållade av blad och blomknoppar? Den skira grönskan är välbehövlig denna arla morgonstund - utanför fönstret ligger dimman tät och sikten är bara ett tiotal meter. Om en knapp timme ska jag sätta mig i bilen och resa tvärs över Skåne, för att med min demoniska hosta och förkylningen från *** hålla en utbildningsdag om självskadebeteende. Tack och lov så är vi ju två, så jag ska "bara" prata i tre timmar. Vi får väl se hur länge rösten håller... Nu ska jag njuta tio minuter till av allt som växer, frodas och grönskar innan det är dags att göra en sista koll på föreläsningsanteckningarna. Allting går.

Amerikanska blåbär, tredje året

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om amerikanska blåbär, blåbärsbuskar, krukodling, grönska, föreläsning, förkylning

Kompassjustering

I vintras skrev jag min kandidatexamen i psykologi, och avslutade därmed min grundutbildning. Enligt universitetet får jag nu kalla mig beteendevetare, även jag i ärlighetens namn känner att jag har fler frågor än svar. Under våren har jag läst strökurser, jobbat som forskningsassistent vid ett annat universitet, och försökt att ro i land ett större projekt. Tanken är att till hösten påbörja min utbildning på avancerad nivå, för att så småningom kunna söka till forskarutbildningen. Jag har tänkt och funderat, vänt och vridit, skrivit listor och vägt fördelar mot nackdelar. Jag trivs bra med psykologin, som är det ämne inom vilket jag tagit min kandidat, men jag är verkligen inte intresserad av allt inom psykologi. Jag har nästan uteslutande sysslat med klinisk psykologi, psykiska sjukdomar, och framför allt självskadebeteende. Det har varit oerhört spännande och jag hade nog gärna fortsatt med det, om det inte vore för den lilla detaljen att jag själv har haft ett omfattande självskadebeteende.

Inom forskningen är det viktigt att forskaren är neutral, och (eftersom det är i det närmaste omöjligt att uppnå) så måste man i stället redovisa sina erfarenheter och kopplingar i det ämne man rör sig. Även om jag förstår syftet med det, så blir det till sist inte längre roligt. Jag vill lösgöra mig från min egen erfarenhet och känna att jag kan vandra friare än så i forskarvärlden, utan att det jag gjorde som tonåring måste rivas upp i tid och otid. Jag både talar och skriver gärna fortfarande om självskadebeteende, men allt mer sällan ur ett personligt perspektiv. Idag har jag ägnat otaliga timmar åt att förbereda den utbildningsdag om självskadebeteende jag ska hålla tillsammans med en vän i morgon, men skillnaden här är att jag själv bestämmer vad jag vill tala om och vad jag lämnar därhän.

Till sist kom jag tack och lov till ett beslut. Det är dags att ställa om kompassriktningen en smula, och säga tack och bock till den kliniska psykologin. Det har varit oerhört spännande och lärorikt, men nu är det tid att gå vidare. Därför skickade jag idag in min ansökan till magisterprogrammet Natur, hälsa och trädgård på SLU i Alnarp som jag skrivit om i det här inlägget. När jag väl klickat iväg min ansökan var det som att allt föll på plats. Kompassen är omställd och jag är redo för förändring. Nu hoppas jag bara att mina högskolepoäng räcker till för att bli antagen, annars har jag valt fler gröna kurser i andra och tredje hand. Det gröna i livet ska inte längre bara utgöras av min blogg eller min hobby, det ska äntligen också bli en del av min utbildning och mitt yrkesliv. Det känns helt underbart!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om universitetet, högskolan, ansökning, studera.nu, grönt, alnarp

Mission: krukodling

Sockerärtorna växer och frodas

Det har nog inte undgått någon att ett av den här bloggens mål är att slå ett slag för krukodling, balkongodling eller odling i urnor - kärt barn har många namn! För mig har det blivit till något av en rafflande utmaning att se vilka frukter, bär och grönsaker jag kan få att slå rot och växa i min fönsterkarm eller på balkongen. Med en mycket trädgårdsintresserad mor har jag sedan barnsben hört att den och den växten kräver si och så stort radavstånd, och den och den sorten vill ha stora hav av jord att breda ut sig på. Det är mycket möjligt att vissa växter är just precis så kräsna, men jag trodde länge att det var någon sorts minimikrav för allt som grönskar. Tvärt om nöjer sig förvånansvärt många faktiskt med en större kruka eller urna. Om sedan odlingskärlet är en skurhink, en mjölkkartong eller en gammal kattlåda spelar inte så stor roll, så länge kärlet är någorlunda anpassat till det man ska odla. Dill, sallatsblad och spenat sår jag i låga men vida kärl (där en gammal kattlåda faktiskt är fullt dugligt!), för att så morötter behöver kärlet bara vara djupt (men inte särdeles djupt) och tomater och paprika som behöver mer rotsystem för att kunna bära upp större frukter planterar jag i skurhinkar eller liter större hinkar i zink. 

Det är så lätt att odling blir en avancerad konstart, endast åtkomlig för en utvald skara människor. Och det ska inte förringas - ska man odla grönsaker för mer än husbehov eller det höga nöjets skull, förslår så klart inte krukor och hobbykunskaper. Men för oss som inte har högre ambitioner duger det faktiskt alldeles utmärkt. Jag tillhör dessutom en generation där allt fler blir medvetna om hur vi människor påverkar miljön, och där allt fler också önskar så och odla sina egna grödor. Men i ärlighetens namn: de allra flesta i min ålder har inte tillgång till några vidsträckta odlingsland, däremot har så gott som alla tillgång till ett odlingskärl, en påse jord och en fönsterkarm. Det värsta som kan hända är att fröet inte gror eller att plantan dör, och då är det bara att sätta ett nytt frö. Därför är det viktigt för mig att uppmuntra till och visa på att det faktiskt går att odla både grönsaker, frukt och bär i kruka. Att det inte finns något hemligt recept, utan det är fritt för alla att pröva. För att det är grönt. För att det är skönt. För att det är vilsamt, utvecklande, roligt och gott! Och inte minst - för att det går!

/ Thérèse - envis 82a

Läs även andra bloggares åsikter om Krukodling, krukor, urnor, odlingskärl, balkong, möjligheter

Paprika

Paprika tillhör de grönsaker (eller bär, om man ska vara petnoga) som trivs bra i kruka. För fem veckor sedan satte jag sex små paprikafrön som jag skrapat ur en vanlig paprikafrukt köpt i mataffären, och som jag sedan låtit torka i en skål. Vill man vara säker på att få friska frön bör man nog köpa frön anpassade för sådd, men för mitt hemmabruk nöjer jag mig med vad middagsfrukten har att erbjuda. 

När fröna var sådda väntade och väntade och väntade jag, och när jag var på vippen att ge upp så hade jag  en morgon sex små, gröna, millimeterhöga skott i krukorna. Paprika har visserligen lång groningstid, men jag hann överväga att ge upp projektet flera gånger innan de behagade krypa ur jorden. Jag kan inte minnas att det tog sådan tid i fjol. Men nu är de alltså äntligen på väg och ännu så länge står det tre plantor i var kruka. Det hade varit smidigare att så dem i odlingsbrätten, men man tager vad man haver som Kajsa Varg visst inte sa. De kräver mycket vatten (jag vattnar så gott som dagligen) och vill, precis som tomaterna, ha en jämn vattentillförsel för att inte drabbas av exempelvis pistillröta. Ännu så länge står de inne i köksfönstret där nattemperaturen är högre än på balkongen, men framåt juni kommer även de att få flytta ut. För att, förhoppningsvis, bjuda på fina frukter framåt sensommaren!

Paprikaplantor to be

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om odling, balkongodling, krukodling, paprika, frösådd

Skatter i vrårna

Något jag älskar med gamla hus i allmänhet, och vårt gamla hus i synnerhet, är alla gamla saker och prylar man kan hitta. Vårt hus har funnits i släkten i flera hundra år, vilket innebär att där finns en och annan pinal med några år på nacken. Det är nyårshälsningar från förra sekelskiftet och biblar från slutet av artonhundratalet, för att inte tala om spinnrocken, smörkärnaren, verktygen till den gamla bakugnen och  det tunga och vackert smyckade amerikakoffertarna. I helgen hittade jag, lutad mot finskåpet i salen, en sak som bara har ett fyrtio- eller femtiotal år på nacken, men som gladde mig nog så mycket ändå. Det var nämligen min morfars gamla kamerastativ som stod där i vrån - på vilket min digitala systemkamera gick alldeles utmärkt att montera! Jag har önskat mig ett kamerastativ under ganska lång tid, men priserna är inte riktigt anpassade för en studentplånbok. Men nu har jag ett stativ, och slapp både lägga pengar och tillverkningsresurser på det. Det är fina grejer det!

Stativ från Lindhof

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om gamla hus, kamerastativ, linhof, släkt

Stilla spegling

Vattenståndet nere på maden var det högsta jag någonsin sett. Under somrarna är vattenfåran bara en lite bäck, någon meter bred, nu var  den upp mot trettio meter bred och snarare en å än en diskret bäck. Men ändå så stilla, så lugnande. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om stillhet, svartvitt, översvämning, speglingar

Sinnesro

Jag är i paradiset igen. På min mors gård och min mormors barndomshem, på landet ute i ingenstans. I skrivande stund sprakar och dånar det från vedspisen, som sprider värme i vårt gamla 1800-tals hus. Golvet knarrar när maken går förbi, och om jag kliver ut på verandan hör jag ån dåna en kilometer bort. Vattenståndet är högt nu när isen lossat och snön har smält, och den annars så stillsamma ån låter mer som en aggressiv fors. I eftermiddags hörde vi fasanen skorra bakom ladugården, och svanens tunga vingar svepte över våra huvuden på kvällspromenaden. När vi rensade fram en av stengärdsgårdarna skramlade grannen förbi med traktorn, på väg att röja fallna träd. Här finns så många ljud, men nästan inga av dem hörs i stan, och nästan inga av stadens ljud hörs här. Jag älskar det. 

Här är jag lugn. Här finner jag sinnesro som ingen annan stans. Här slår mitt hjärta i takt med naturen, i takt med de hundraåriga ekarna, i takt med de generationer av släkt som före mig gått på samma knarrande golvtiljor och lyssnat till samma sprakande vedspis. Här är jag hemma.

Bakom en av alla stengärdsgårdar växer fullt av blåsippor

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om landet, frihet, stillhet, släkt, blåsippor

Trädgårdsfredag

Nu är det äntligen dags - ikväll börjar en ny säsong av SVTs programserie Trädgårdsfredag. Det är Pernilla Månsson-Colt som tillsammans med trädgårdsmästaren John Taylor och kocken Tareq Taylor gör oss följe tolv fredagskvällar framöver. Maken och jag reser passande nog till landet, mitt paradis, i eftermiddag och tänker krypa upp i soffan och dricka te och titta på Trädgårdsfredag till ljudet av den sprakande vedspisen. Kan inte bli så mycket bättre, faktiskt. 

/ Thérèse

P.S. Tack till Landetkrokus som påminde mig om att det redan var dags - annars hade jag missat detta första avsnitt! D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om Trädgårdsfredag, SVT, Landet, helg, semester, ledighet

Dagens färgk(l)ick!

Någon typ av minipåsklilja eller narciss lyste upp vägen i Värpinge by när vi passerade i full storm

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om färg, vår, blommor, lökväxter, påsklilja, narciss

Kvällsutmaning

Jag dricker mycket te men har tyvärr inte hittat något riktigt bra svart te som är ekologiskt och ekonomiskt försvarbart med tanke på de mängder jag dricker. Däremot dricker jag gärna Yogi tea: ayurevediska "spice infusions". Det är en sorts kryddblandningar och med några få undantag innehåller de  inget te alls (och därmed heller inget tein eller koffein) och är tillverkade av ekologiska och KRAV-märkta örter och kryddor. Förpackningarna är dyrare än vanligt te och jag unnar mig därför sällan att köpa flera sorter samtidigt - därför känns det oerhört lyxigt att vi bröllopspresent fick en hel låda full av olika Yogiteer. Trots att vi snart firar sexmånaders bröllopsdag finns det fortfarande gott om teer kvar att avnjuta - och därmed gott om små poetiska visdomsord att ta del av. Till min kvällskopp av ingefärste följde den lilla lappen på bild med uppmaningen "Love what is ahead by loving what has come before". Det blev en utmanande tanke att  bita tag i, såhär på kvällskvisten.

"Love what is ahead by loving what has come before"

/ Thérèse

P.S. Yogi tea finns i välsorterade mataffärer, men det bredaste utbudet brukar hälsokostaffärerna eller alternativa butiker erbjuda. D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om Yogi tea, yogi, ekologiskt, te, ayuorveda, KRAV

Dagens färgk(l)ick!

Jag har aldrig riktigt lärt mig att skilja på blåstjärna och vårstjärna, men numer räknas de båda till Scilla-släktet. Oerhört vackra är de dock i sin skira klädnad. När de står riktigt tätt skapar de blåa hav av den annars så vårvintergula gräsmattan. Magiskt. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om scilla, vårstjärna, blåstjärna